Å, vad jag gillar Sarah Salways blogg. Blir alltid glad av att titta in där. Hade till exempel aldrig själv kommit på tanken att skriva berättelser baserade på slängda och uppsnappade lappar. Så häftigt att jag blir alldeles yr!
Nu väntar jag bara på att få hem böckerna av henne som jag beställt, däribland denna.
Ibland är det alldeles utmärkt att vimsa runt på nätet utan mål och riktning, för då kan man hitta skojigt kaxiga och kunskapsspäckade bloggar. Som den här:Terribleminds
Och eftersom man ombeds wipa sina feet innan man kliver på så har jag f n stans renaste tår.
Varje dag går jag till “kontoret” (något av stans många bibliotek) och skriver minst 5 sidor. Sedan suddar jag visserligen ut 4 sidor, men det är i alla fall bättre det än att skriva 4 och sudda 5.
Och om ingen dag är fullständig utan en ny lärdom samt en otäck chock så har jag i dag fått en acceptabel dos av dem båda.
Lärdomen är att Nilen är 6670 km lång.
Chocken är att en enda liten medicin kan kosta ca 10 000 kronor per uttag – medicin som behöver tas varje vecka för resten av patientens liv. Tack och lov för högkostnadsskyddet, tyckte apotekaren.
Jovars, tänkte jag. Om man har 2200 att slänga upp så där rakt av, ja.
Och sedan tänkte jag på alla människor världen över som aldrig ens hört talas om högkostnadsskydd, som är helt i händerna på plågsamma sjukdomar därför att medicinerna som kunnat rädda dem är så dyra att de är totalt och fullständigt utom räckhåll.
O, denna planet …
Kommer att bli absolut tvungen att se denna film.
Även om romanen (i mitt tycke) inte var det minsta skrämmande, så har ett och annat klipp ur trailern redan fått mig att hoppa.
Framtonande dödsmasker är till exempel alltid rysansvärda. Eller också är det bara mina personliga demoner som spökar …
Vet inte varför det känns så nödvändigt att skrämma upp sig själv, men i bästa fall handlar det om att öva upp sitt mod så till den grad att man rakryggad kan gå genom resten av livet. Eller springa. Med gastarna i hälarna.
Sjunde och sista ordgrodden var läcka:
Rinna ut
Ljuset brinner ut, han hinner inte blåsa på det. Lågan ligger kvar länge under ögonlocken, och det luktar stearin på köksduken. Han har inget emot det, han brukade droppa stearin på Kalle, Knatte, Fnatte och Tjatte. Det var bra gjort. Det fick dem att hoppa ut från serietidningssidorna in i hans gråvita stearinljusplattor så att han kunde ha dem med sig överallt. Som vänner, ett litet tag, tills de gick sönder. För det gjorde de, gick sönder. Jämt gick de sönder. De låg i hans fickor och blev till stearinströssel och flottiga avtryck som gav honom stryk. Det gjorde ont, och till slut stal han en glasburk ur skafferiet i stället, fyllde den med grässtrån och gjorde sju lufthål i locket, för det var så gammal han var, sju år. Med glasburken tryckt mot sin randiga tröja sprang han hela vägen till stranden. Han skulle leta efter Coloradoskalbaggar, alla sa att man fick pengar för varje gul skalbagge man hittade. Men allt han fann var nyckelpigor.
Dem la han i burken, en efter en, tills de blivit så många att de täckte honom med sina svarta spretiga ben och frätande gula kissfläckar. Snorig av skräck och äckel tippade han ut dem i ett dike, och på natten sedan grinade han sängen sörjig och blöt. Örfilarna han fick hjälpte inte. Nyckelpigorna skulle hitta tillbaka till honom, det visste han, och då skulle de krypa in i hans mun, näsa och öron och aldrig krypa ut igen. Som hämnd.
Nu vaknar han varje natt av att det sticker i halsen, att det petar och fräter och retar tills han har hostat sig utmattad. Och när gryningen tänder ljuset i rummet ser han att det har blivit rött på kudden.
Experiment nummer s(p)ex, för någon borde verkligen sätta p.
Ordgrodd: bollsinne
Konturer
Hans huvud är klotformat, det har det varit ända sedan han lärde sig springa sju sekunder blankt på sextio meter, för det var precis så lång skolgården var när lektionerna tagit slut och det blivit liv och död att rusa det fortaste man kunde förbi cykelställen och rektorexpeditionen ut genom grindarna innan de andra kom ikapp och brottade ner, sparkade, spottade, slogs. Han behövde inga specialgjorda löparskor, och han hade inte fått några sådana ändå i så fall, för föräldraskapet stod på de andras sida, och på kvällarna när de bestämt att han skulle ligga i sin säng sova höll de möten om att han behövde lära sig en läxa för sitt runda huvud som rymde så mycket lyftkraft att han när som helst skulle kunna fly dem ur händerna för gott. De viskade och väste att de måste göra något. “Vi måste göra något!” “Ja, vi måste göra något!”
De var överens, och nu kan ingen längre hitta honom.
Pidgeon Pidgin Latin is my birthright.
Experimentets femte dag. Börjar bannemej ana ett mönster …
Ordgrodden var försenad:
Kirurgisk tejp
Hon har valt en bra dag, en sådan där dag när det praktiskt taget är tomt. Bara några stycken före henne i kön. I golvfasta stolar sitter de där och hänger i uppknäppta jackor och övergivna blickar.
Den översta nummerlappstavlan har röda siffror. Runda röda lampor som tänds och släcks, allteftersom de behöver vara något annat än vad de nyss var. Tuu-tytt, nummer 146 … tuu-tytt, nummer 147…
Hon har nummer 149. Snart är det hon. Borde hon slå sig ner någonstans, vara som folk? Eller räcker det att hon ställer sig i ett hörn och ser allting an? Människorna omkring henne, de som var där före och de som kom dit efter, de smygtittar på henne. De undrar vad det är för fel på henne, det syns på sättet som det glimmar i deras ögonvitor.
Hon gömmer sig i sin nummerlapp.
Det går inte hur länge som helst, och när det inte går längre tittar hon upp och fixerar den understa nummerlappstavlan. Den har gröna siffror och är finare än den röda. Om hon fick välja skulle hon ta den gröna.
Tuu-tytt i den röda tavlan. Nummer 148. Nästa tytt kan komma när som helst nu. Hon vet vad som gäller. Hon måste samla ihop sig, borra ner tårna i startblocken, pumpa adrenalin, vara snabb när skottet smäller. För på bråkdelen av en livstid kan ögonblicket vara henne förlorat. Då måste hon börja om från början. Det orkar hon inte. Hon har fått nog av de eviga kretsloppen utan nödutgång.
När chansen till framåtrörelse kommer, när hon erbjuds en möjlighet att slippa ut ur den röda tavlan och bli förflyttad till den gröna, då måste hon vara snabb.
Tuu-tytt.
Hon är framme så kvickt att mannen (eller är det en pojke?) bakom glasfiberluckan hoppar till. Sedan skakar han på huvudet åt hennes legitimation, högkostnadskort och förklaringar. Allt han vill ha är formuläret som Patientens Ansvariga Läkare fyllt i.
Doktorn är en PAL.
The doctor is my pal, drömmer hon i ett anfall av modersmål.
Den gröna tavlan är hennes. “Det går bra att sitta ner”, säger pojkmannen och låter henne behålla nummer 149.
Hon sätter sig ner och kan kan inte släppa det gröna med blicken. Siffrorna är vackra men de kommer i oordning. “Akuta fall går före” står det på en lapp som körts genom en laserskrivare av medelmåttig kvalitet. Hon är inte akut på något vis men snart sitter hon ändå där, i en gulgrågrönbeige galonstol med spretande stöd. En gynekologstol för armar.
Fredagar är bra dagar, säger sköterskan och sticker henne i vänstervecket utan att det känns det minsta. Sjukhuset är underbemannat och överstressat, men sköterskan är ändå smärtfri.
På vägen ut i den minus-nio-gradiga verkligheten fingrar hon på sitt armveck och tänker att det inte är nålsticket som är problemet, det är alla plåster utanpå, de som inte går att dra loss.
Dörrsnurran spottar ut henne i den lågtstående solen, och hon virar yllehalsduken runt sitt fnasiga ansikte. Hon inser att hon har bråttom, att hon borde ha varit någon annanstans för mycket, mycket länge sedan.
Halvvägs igenom. Dagens ordgrodd var hes:
Öronsus
Den kokta potatisen mjölar och geggar sig i munnen, men hon äter ändå. Till efterrätt blir det paj. Hon har gjort sig förtjänt. Hon har tränat hårt, inte gett upp. Inte låtit krankheiten stå oemotsagd. Även denna dag har hon kämpat emot, gett på nöten och plockat tillbaka. Vartenda litet stycke territorium som den lilla skiten lagt beslag på, i tron att han skulle få behålla vad han tagit. Hon har lyft vikter, sprungit och flåsat och blossat så att kompressen i vänstra armvecket färgats rosaröd. Först var det bara en liten prick, sedan blev det en stor prick. Därefter blev det en blomma och till sist en servett doppad i billigt vin.
Hon är nöjd. Husmanstallriken är uppäten och pajen är hennes. Blåa bär, hennes läppar blir lila. Det gör inget. Hon ska bara till biblioteket och sitta där en stund i det tysta rummet som plötsligt efter alla år har avslöjat sig för henne. Det är gjort för att läsa och skriva i. Tjugo sittplatser i grå fåtöljer och soffor. Alla är lediga utom en. En tjugo-någonting-man i intellektuella glasögon bläddrar i en bok och låtsas som ingenting. Hon smygläser titeln, “Öronträning på 1900-talet”, och sedan låtsas även hon som ingenting, tar plats så långt ifrån honom som möjligt. Efter fem minuter går han, och tystnaden han lämnar efter sig är så fridfull att hennes trumhinnor börjar hitta på egna ljud, bara för att ha något att göra, för att visa att de behövs, att de går med vinst och inte får rationaliseras bort. Hon struntar i dem och faller i sömn.
När hon vaknar beror det på en man som suttit på lur i högtalarsystemet. “Biblioteket stänger om en kvart, the library will close in fifteen minutes. Vänligen börja dra er mot utgången, please proceed to the exit. Thank you.” Hans röst är mjuk och behaglig, lite skrapig men ändå snäll och len. Hon somnar om.
Dagens romanskrivarigångkickande blev en ordgrodd på maskinvänlig.
Please prove you are not a robot
Metallen, är det aluminium? Nickel? Silvernitrat? En spricka i huden och sedan en till. Blänket som flimrar honom i ögonen.
Är det rätt av honom att lyssna när de kör fram och tillbaka med sin dammsugare timmarna i ända? Munstyckets gnisslande över golven och dess dångande i elementen. Är det förnuftigt att gå åt sidan och släppa förbi när de trampar honom i ryggen med sina swittsch-swittsch-swittsch-swittsch-swittsch i vinterbyxornas termolår?
En sladd ligger bakom köksstolen och ser ut som om den har bränts sönder. Någon form av högspänningssammanhang. Han har ett svagt minne av likström.
Har han rätt att stelna till när han hittar deras grus i torkrummet och deras könshår i tvättmaskinen? Deras hundhår på hans hallmatta?
När han var liten lekte han med ångmaskiner. Sedan blev han en av dem som inte fick leva som alla andra. Är han ömklig som sörjer över det, som gråter över rosten i plåten?
Dagens ordgrodd (så länge ingen skriker fortsätter jag att använda ordet) är dubblett:
Ödesstund
Han stirrar på sina skor och känner hugget. Varför har de flyttat på sig, varför står de inte längre där han så noggrant ställde dem, på den understa hyllan längst in mot hörnet? Varför har ett par svarta joggingskor tagit deras plats? Det kan ha varit hon, kvinnan på motionscykeln som brukar trampa så mycket att det faller svettdroppar på golvet, det kan ha varit hon som flyttat på hans fötter. Storleken stämmer.
Han försöker att inte tänka på det. Bättre att borsta av en strumpläst i taget och varsamt sticka ner dem i var sitt skoläder.
I vanliga fall, det är då han brukar sätta sig på stolen innanför dörren, medan han drar åt skosnörena och knyter rosett. Men i dag har stolsdynan blöta fläckar. Hans knä är ömt och svullet, men till sjukgymnasten i blossande röd tröja säger han alltid att det känns bättre för varje gång han är där och tränar. Det är viktigt att vara positiv. Han sjunker ner på huk med det onda knäet mycket nära dörrmattans bruna. Skosnörena är kalla och blöta, de har legat lindade under sulorna. Någon har lagt dem så där, placerat dem på det viset.
Dörren öppnas och han måste resa sig, släppa förbi, dra upp axlarna, titta lite snett åt sidan och nicka vänligt undvikande. Hej-hej.
Han ruskar på sig åt alla skor i hyllan. Så många. Så många fler människor här än vanligt i dag. Kan de ha kört en reklamkampanj?
Har du ont i ryggen, har du stukat foten? Var då lugn för vi kan ge dig rätta boten.
Alla dessa människor som nappat, som har ställt sina skor innanför dörren hellre än att lyssna på de blå tossorna som ligger i en korg bredvid skohyllan och pratar med alla som kliver in. “För allas trivsel, var vänlig använd oss.” Men i dag ingen är vänlig, det märker han tydligt. En av dem har till och med lagt sig i hans skor. Tagit i dem och flyttat bort dem.
