Archive for juli, 2010

Radiointervju

… med ingen mindre än Janet Frame, en av världens bästa författare någonsin.
Har visserligen länkat till intervjun på annat ställe men nätet kan aldrig få för många Frame-länkar:

Del 1

Del 2

Del 3

Annonser

Kommentering av

Allt som drar igång livsandarna

… har tillstånd att räknas som skrivartips. Denna häftiga stop-motion-video med fotvandring tvärs över den amerikanska kontinenten, till exempel. (Det är lika mycket musiken som bilderna som ger mig lust att skippa lunchen och fortsätta jobba med mitt romanprojekt.)

Ej att missa: Vandringen på Google Map inkl. depåstoppsinformation.

Och har man sett, hittade utan några större problem vilka det är som musicerar: Edward Sharpe & the Magnetic Zeros.

Kommentering av

Så här går det till

Att skriva är ett ensamt jobb. Det är en så ofta upprepad sentens att jag nästan skäms för att säga (eller ens tänka) den. Men eftersom den är plågsamt sann gör jag det ändå, både säger och tänker den: Att skriva är ett ensamt jobb.
När jag ser dessa små filmklipp med Minette Walters som berättar om olika aspekter av sitt författarskap känner jag mig dock stärkt och inspirerad till tusen.
Dessutom bjuder Walters på en del skrivarråd för den vetgirige.

Kommentering av

Inspirerande fynd

M och jag var ute och gick. Solen gassade och svetten lackade. Längtan efter glass var svår. Upp längs vägen dök då ett antikvariat. ”Skräpböcker” i hyllor utanför dörren. Massor av Agatha Christie på olika språk. Jan Myrdals Barndom som verkade intressant. Vilhelm Moberg på engelska. Bram Stokers The Jewel of Seven Stars (egyptiska mumier som jag är så svag för!) och mycket annat kul. Hade gärna köpt dem allihop men var sjutton skulle de ha stått? Hyllorna här hemma är knökfulla som de är.
En titel som dock var absolut nödvändig att inskaffa för det rimliga priset 20 kronor var Flickscouternas bok från 1936. Himmel och våfflor vad mycket roligt det finns att hämta i den. Till exempel, under rubriken Simning: ”Men tänk om du inte kan simma? Så fatalt, när dina kamrater under sommarlägret som vattenfåglar styra ut från land, om du skulle stå i vattenbrynet och böja dig ned för att få litet vatten på nästippen. Nej, den synen måste vi undgå.”
Skojigt, som sagt. Och även värt en hel del begrundan. Särskilt den fast beslutna inriktningen på vad flickor behövde (borde?) veta. Flickscouter skulle lära sig lägga förband (inte ett ord om att slå knopar, bygga kanoter eller undvika björn). De hade husmoderliga plikter att lära sig, kokgropar att fixa, kärl att diska och scoutklänningar att sy. Men … om jag skulle råka förfasa mig över hur det var 1936 är det bara att titta i en leksakskatalog från 2010. Flickor får demonstrera dockor och kråmandeuppmuntrande karaokemaskiner medan pojkarna får demonstrera allt det fartfyllda. På bilderna leker de med radiostyrda bilar och flygplan, fäktas med Star Wars-svärd och klär ut sig till Spiderman.
För några år sedan läste jag också om hur dagis- och skolpersonal erkänner att de ger pojkar förtur i alla sammanhang (pojkarna är i regel de som väsnas och bråkar och tar plats och då är det också de som får komma först).
I ljuset av det är jag väldigt glad att jag känner åtminstone ett föräldrapar som inte uppfostrar sin dotter till att bli en baksätesåkare, och som inte accepterar att andra i vuxenvärlden försöker få henne till det heller.
Hur som helst, det är i flickscoutböcker och leksakskataloger som uppslag till berättelser kan gro.

Kommentering av

Börjor

Hur inleder man en roman? Många sakkunniga ger rådet att hugga tag i läsaren genom att genast, helst i första stycket, presentera protagonisten (huvudpersonen), hennes/hans högsta önskan, hindret för att det ska kunna gå i uppfyllelse, miljön, samt antagonisten (”fienden” som kan vara en person, ett föremål, ett naturfenomen, osv.).

Aha, tänker jag, och plockar genast och slumpmässigt fram fyra av mina favoritromaner. Hur ser läsarhuggatagandet ut i dem?

”En grön jägarmössa klämde ihop övre delen av huvudet, som liknade en köttig ballong. De gröna öronlapparna svämmade över av stora öron, oklippt hår och de tunna borst som växte inne i själva öronen och stack ut på båda sidorna likt körriktningsvisare som pekade åt två håll samtidigt. Tjocka, putande läppar framträdde under den buskiga svarta mustaschen och övergick i små veck i mungiporna, fulla av ogillande och smulor av potatischips.”
Ur Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole

Protagonist – japp, önskan och hinder – näpp, antagonist – näpp, miljö – näpp

”Laurids Madsen hade varit i himlen, men kom ned igen tack vare sina stövlar.
Han for inte så högt upp som till en masttopp, knappt upp till storrån på en fullriggare. Men han hade stått vid Paradisets port och sett Sankte Per, även om det bara var röven som Hinsidans väktare visade honom.”
Ur Vi, de drunkade av Carsten Jensen

Protagonist – japp, önskan och hinder – kan anas, antagonist – kan anas, miljö – japp

”Den första ljusstråle, som belyser det dunkel och i en bländande klarhet förvandlar det mörker, som synes omgiva den tidigare historien om den odödlige Pickwicks offentliga bana, härledes sig från genomläsningen av följande inledning till Pickwick-klubbens förhandlingar, vilken utgivaren av dessa papper anser för ett synnerligt nöje att få framlägga för sina läsare, såsom ett bevis på den omsorgsfulla uppmärksamhet, outtröttliga flit och fina urskillning, varmed han forskat bland de mångfaldiga dokument, som blivit honom anförtrodde.”
Ur Pickwick-klubben av Charles Dickens

Protagonist – näpp, önskemål och hinder – näpp, antagonist – näpp, miljö – näpp

”Till en början låtsas den nye ägaren att han aldrig tittade på golvet i vardagsrummet. Aldrig tittade ordentligt. Inte första gången de vandrade runt i huset. Inte när mäklaren visade dem runt i det. De hade mätt rummen och sagt åt flyttgubbarna var de skulle ställa soffan och pianot, burit in allt de ägde och aldrig egentligen stannat upp för att titta på vardagsrumsgolvet. De låtsas.
När de sedan kommer nerför trapporna den första morgonen är det plötsligt där, ristat i golvet vita ekplankor:
FÖRSVINN”
Ur Lullaby av Chuck Palahniuk (min övers.)

Protagonist – japp, önskan och hinder – kan anas, antagonist – kan anas, miljö – japp

Min djärva slutsats är: Har man en bra berättelse så kommer det att märkas ganska snart. Hur man än väljer att börja.

På tal om berättelser, vill man få inspiration och struktur i sitt skrivande finns det en finfin plats på nätet: Veronica Gröntes Makete.se
Och vill man ge och få respons på sina texter är det bara att surfa iväg till Skrivboken.nu

Kommentering av

Inspiration

Vad ser man när man betraktar Henri Cartier-Bressons dokumentation av världen under 1900-talet?
Det kvittar nästan vilket fotografi jag väljer ur katalogen från Museum of Modern Art, människorna på bilderna får mig att stanna upp och grubbla mig nästan fördärvad över över vilka de var, vilka lukter och ljud som omgav dem när bilden togs, vilka som älskade dem, hatade dem, saknade dem, vad de hoppades på, vart de var på väg, varifrån de kom.

Här finns fler underbara fotografier att försjunka i: Fondation Henri Cartier-Bresson

Kommentering av

Komma

När fan blir gammal blir han religiös säger fint folk som vet. Själv tycks jag transformeras till poesifantast, det märker jag tydligt när jag läser färskaste numret av Komma (2010:2 – så purung att den ännu inte hunnit ta plats på Tidskriftsbutikens webbsida), kanonbra kulturtidskrift som också bjuder på väldigt fina noveller. Dröjer mig kvar vid texterna, läser, läser om och absorberar. Tänkvärt, drömskt, spännande och vackert.

Kommentering av

Older Posts »