Archive for september, 2010

På ingång

Har beställt An Elegy for Easterly av Petina Gappah och inser redan nu vilken smart sak det var att göra.

Är bara ledsen att jag missade Gappah på Bokmässan. Och Nadine Gordimer. Och Biyi Bandele. Och en massa andra. Men deras böcker är i alla fall på väg.

Nu har jag lite (en massa) eget att skriva så nu får det räcka med Internet på några dagar.

Annonser

Kommentering av

Vilken hjälte

Ralph Nader talade på Bokmässan i dag och jag är oändligt glad att jag fick chansen att lyssna på honom. Världen är problematisk på många sätt men det Nader hade att säga skänkte åtminstone mig hopp om mänskligheten och framtiden. Han är en modig och klartänkt person som inte bara pekar på problemen utan även på de tänkbara lösningarna. Det var mycket klokt som vi i auditoriet förunnades denna fredag, saker som förtjänar att få följa med hem och vårdas som dyrbara skatter i stillsamma vardagen.

Vart så tagen av föreläsningen att jag inte hade nån riktig ro att strosa runt på mässan efteråt. Ville hem och begrunda allt som sagts. Och så beställde jag två böcker.

I väntan på att de ska komma fram får jag väl sitta här en stund och kolla på YouTube: An Unreasonable Man (13 delar).

Kommentering av

Lite extra kul med Bokmässan i år

För ett antal månader sen efterlyste Voltaire Magasin texter till ett debutantnummer. Sju bidrag kom med – och jag tror att jag fixade till en hjärnskakning light i alla de tokvilda dansryck jag fick vid beskedet att min novell var en av dem. Sen kom förstås tvivlen. Tänk om det var fråga om nåt hemskt misstag? Att de mejlat fel person? Kunde det verkligen stämma att författare som jag beundrar och läser med stor behållning hade låtit min berättelse hamna i högen av texter som skulle publiceras lagom till Bokmässan? På riktigt? Ja det verkar inte bättre, för i dag knölade brevbäraren in två härliga kuvert från Voltaire Publishing i vårt kära brevlådeinkast. Och i min hand håller jag just nu (jupp, för jag vägrar släppa greppet om dem ens när jag skriver) ett antal friex av Sveriges största kulturmagasin där många intressanta artiklar finns att läsa, bland annat om kämpen Ralph Nader som man för övrigt inte får missa på Bokmässan i morgon fredag. Egotrippad som jag är uppehåller jag mig dock extra mycket vid sidorna 52-76 och känner mig skamlöst mallig och sprallig över att min novell platsade i så oerhört fint sällskap som de sex andra bidragen utgör. Tjoho, glädje!

Kommentering av

Hinner man inte läsa

… hinner man kanske med en film i stället. Fast det är förstås bara en undanflykt för att jag ska få se på rörliga bilder. Senaste titlarna på mitt samvete:

a) Iron Man 2 – Mickey Rourke var den enda och stora behållningen (är inte ledsen för det, visste knappt vem han var förut så det hela vart en glader överraskning)

b) The Wrestler – Mickey Rourke var fortfarande den enda och stora behållningen
c) Inception – så oändligt många metanivåer att det blev smått komiskt till slut + ett givet slut från allra första början
d) Robin Hood – gillar genren och hade kanske alldeles för höga förväntningar på Ridley Scott & Co…?
d) In Bruges – rörande historia, spänstig dialog och intressanta karaktärer. Blir absolut en omtitt vad det lider.

Kommentering av

Om man skulle försöka vara den man är…?

Hyser gränslös beundran för alla som kan skriva sina berättelser från start till mål utan att passera planeringsstadiet. Skulle så gärna vilja behärska den konsten. Det måste vara spännande att varje dag kunna låta sig överraskas av sina karaktärers påhitt, repliker och sinnestämningar. Författare som skriver på det sättet – rakt upp och ner – brukar vittna om att det angreppssätet hindrar dem från att tröttna på sina projekt, vilket i sin tur borgar för en frisk och fräsch text skapad ur idel inspiration och stundens glada infall.
Det är den sortens lycka jag själv skulle vilja smaka på, och därför har jag under årens lopp gjort upprepade försök att jobba på det viset. Men varje gång slutar det med att det inte blir något slut. På något underligt sätt lyckas jag alltid villa mig iväg från den finfina idén jag ursprungligen hade och sakta men säkert skriva mig fram till obegripliga stickspår och vilda associationer som obönhörligen rinner ut i tomma intet.
Hver gang.
Senaste novellen inget undantag. Den slet jag med i drygt två veckor innan jag var tvungen att välja mellan skallighet (frustrerat hårslitande) och kapitulation. Båda alternativen var lika trista: vintern är snart här och då behöver man hålla sig varm om öronen, plus att huvudpersonen i novellen var en karaktär jag verkligen gillade. Lösningen blev att börja om, att rakryggat acceptera att min egen arbetsglädje kommer ur struktur och inte ur lösryckta pusselbitar hur skojiga de än är.
För att jag ska lyckas segla ett skrivprojekt i hamn måste jag helt enkelt veta vilka berättelsens karaktärer är, på vilket sätt de hör ihop med varandra och vad det är som driver dem framåt (bakgrund, drömmar, mål). Först därefter kan jag kasta in dem i handlingen och börja knattra ner deras äventyr.
Det är ungefär där jag är nu. Jag har rebootat min novell. Scenen är riggad och karaktärerna har börjat snurra runt kring varandra. Och nu när jag vet vart de alla är på väg kan sträckan dit gärna få överraska mig med oväntade vindlingar om den vill. För om en krök eller backe skulle råka slinka med som inte hör hemma i berättelsen så kommer planeringsfasen att hjälpa mig upptäcka det i raderingsfasen (eller redigeringsfasen som många kanske hellre kallar den).
Ahh, äntligen har något som liknar arbetsro åter infunnit sig. Förtjusande.

Och skulle jag behöva pausa från skrivandet är det en lätt sak att surfa in på SVT Play och titta på K-specialprogrammet om konstnären David Hockney. Ujujuj, vad jag gillar honom och hans tavlor, särskilt målningarna från Yorkshire.

Kommentering av

En dag i ett liv

Vissa berättelser talar till en med starkare röst än andra, dröjer sig kvar längre än andra. Johan Klings film Darling, till exempel. Såg den för kanske ett halvår sedan och tänker fortfarande på den var och varannan dag. Och om någon skulle fråga mig om saken någon gång i mars nästa år (under förutsättning att jag fortfarande trampar omkring på jorden och hör vad folk säger) så har jag en stark känsla av att jag fortfarande kommer att ha Darling i huvudet. Detsamma gäller Människor helt utan betydelse, en roman med ett tonfall och innehåll som minner om ovan nämnda film vilket inte är så konstigt eftersom det är samma upphovsman.

Kan inte låta bli att känna mig lite vemodig efter läsningen. Och det är helt som det ska vara.

Kommentering av

Faran med bra böcker

Efter en ny sträckläsning, denna gång av Min broders bok av Lars Åke Augustsson, inser jag att jag kommer att få sittsår om detta ska fortsätta. I sällskap av dylika gripande, in- och igenkännande böcker glöms måltider bort, ärenden tappas ur sikte och tiden säger ”ses” och går i dvala. Det är endast de avdomnade skinkorna som troget dröjer sig kvar.
Måste bestämt lägga alla fantastiska läsupplevelser på hyllan ett tag, inte bara för blodcirkulationens skull. Får ju inget eget skrivet om jag ska ägna hela dagarna åt att fascineras av andras skrivkonst. Fast man lär sig en hel del på det, både skrivtekniskt och faktamässigt. Visste till exempel inte vem Doris Duke var förrän i dag. Amazing.

På tal om spöken, har en författarbekant som gått och blivit spökskrivare. Nyheten fick mig först att tänka, wow, det där vore allt nåt för en sån som jag (en som gillar att skriva men inte att synas). Sen nyktrade jag till och tänkte att det trots allt är trevligast att få skriva under sina helhjärtade insatser med eget namn (även om priset är att ens nuna hamnar på en och annan sorglig bild). Nedanstående är inte min nuna men det är en kusligt bra dikt.

Kommentering av

Older Posts »