Archive for oktober, 2010

Carlotta

I Gotlibs bilddatabas kan man hitta mycket intressant och inspirerande ur det förgångna. För egen del blir det massor av gamla fabriksbyggnader. De är så märkligt vackra och mystiska att fantasin omedelbart lägger in högsta växeln.
Men finast och allra mest fascinerande är människoporträtten. Kan nästan inte slita mig från Familjeporträtt och dess underbara ansikten och miljöer. Särskilt ett fotografi har etsat sig fast i minnet: ”Mor och far och lillebror för 55 år sedan. Fågeln blev 19 år.”

Fler människor med historiens vingar på sina ryggar här, här, här och här.

Annonser

Kommentering av

Förbaskade tid vad den går

Idealiskt sett skulle jag ha haft en plan vid det här laget, ett antal snygga stolpar för det som skulle ingå i november månads romanprojekt (dvs tokskrivande). Allt jag har än så länge är Chris Batys No Plot? No Problem!. Inga problem. Kreativ uppmuntran räcker långt det med.

Bland annat tror jag stenhårt på Batys förslag att skriva två listor att ha som ledstång under arbetets gång. Den ena listan fyller man med sådant som man anser gör en roman bra, och den andra listan fyller man med sådant som inte faller en så himla mycket på läppen.
Och om man sedan hänger upp de båda listorna någonstans i närheten av romanskrivarplatsen kan man kika på dem då och då och kolla att man håller sig i kragen (inte i skinnet, då gör det bara ont utanpå allting annat). Det är nämligen lätt hänt att man släpper de mindre bra ingredienserna som jävlar över bron. För enligt Baty är de ”illvilliga, listiga små rackare som bara väntar på ett tillfälle att få smyga sig in i ens bok”. (s. 87, fritt översatt)

Så, borde jag inte göra mina två listor nu? Jo.

Lista nr 1. Sådant som gärna får finnas med i en roman:

”Runda” karaktärer (protagonisten en smula solkig och antagonisten en smula mjukis)
Tydliga mål och aktiva huvudpersoner
Hemligheter som gradvis avslöjas
Fantasifulla miljöer
Okända yrken och kunskapsområden
Dialoger och skeenden som driver handlingen framåt
Oväntade vändningar
Repliker som är unika för sina respektive karaktärer
Logiska och karaktärsavslöjande reaktioner
Rakt och enkelt språk, varierat och personligt
Smidigt inflätade bakgrundshistorier
Humor av det bistra slaget

Lista nr 2. Sådant jag gärna hoppar över i en roman:

Tempusformer som inte kan bestämma sig
Persongalleri som fylls på i all oändlighet utan mening eller funktion
Inre monologer som stoppar upp handlingen
Upprepningar i alla former
Passiva karaktärer
Klichéer
Kärleksjoller
Planteringar och trådar som mynnar ut i lång näsa
Inkonsekventa berättarperspektiv
Spekulativt våld
Förlegade könsroller
Shakespearecitat

Och så får man väl sluta som man började, med tiden. Denna animerade betraktelse skulle ha kommit överst på min lista över Jäddrigt fascinerande saker om jag bara hade ägnat några minuter extra åt att göra en sådan.

Kommentering av

Där peptalken samlas

Uppmuntrande sparkar där bak kan man väl inte få för många av? Särskilt inte om det är författare som Sara Gruen, Philip Pullman, Lynda Barry, Neil Gaiman och annat fint folk som står för sparkarna. Bara att lapa i sig och dessutom få en massa bra lästips på köpet.
Blir till exempel väldigt nyfiken på Gayle Brandeis The book of dead birds och Kristin Cashores Graceling. Den sistnämnda, en härligt tjock historia, har jag dessutom redan köpt och placerat i bokhögen bredvid läsfåtöljen. Så vad väntar jag på? Regnet regnar, termosen är laddad och yllefilten är skakad inte rörd. Adjö.

Kommentering av

Hårdkokt

När det är så man gillar sitt ägg till frukost – obs, enbart från glada utegångshöns – så varför då inte även försöka skriva hårdkokt? Det var tanken som träffade mig med en lömsk uppercut i förrgår när jag grubblade som värst på vad jag skulle ägna min NaNoWriMo-månad åt. Därför gack jag åstad till biblioteket och lånade en bok av Lee Child. Bara för att kolla läget. Det är ju ingen hemlighet att Jack Reacher är en av de allra hårdkoktaste av de hårdkokta hjältarna ute på marknaden just nu. Och visst förstår jag lockelsen i att läsa om en huvudperson som med torr självironi tänker mer än han talar och som inte är ett dugg rädd för fysiska konflikter, mest på grund av att han är en Obelix minus fetman.
Halvvägs igenom Gone tomorrow insåg jag att jag gärna skulle skriva romaner i den hårdkokta stilen. Det är snärtigt och rappt till tusen, och om man dessutom tänker på att avsluta varje kapitel med en liten cliffhanger som Lee Child gör så är saken klar. Det finns dock ett litet problem, ett som hänger ihop med antalet timmar och dagar som står till ens förfogande: Om man ska vara hårdkokt pratar man inte känslor. Man pratar fakta. Det vill säga, man måste ha eller skaffa sig en massa sakkunskaper i diverse specialämnen för att berättelsen ska bli intressant. Jack Reacher vet hur ett tunnelbanetåg är konstruerat, han vet vilken sorts skada en .357 Magnum gör om den avlossas på nära håll, han kan tolvpunktslistan hur-man-upptäcker-en-självmordsbombare utantill, han vet vad CGUSAHRC står för, han kan identifiera före detta stridisar och deras förband bara genom att studera hur de trivs i sina kostymer, han kan räkna ut vilken federal myndighet olika sorters översittarnissar tillhör bara genom att se på hur lång tid det tar för dem att komma till platsen, han kan … och så vidare.
Intressant att läsa och ibland till och med roligt. Men det kan sannerligen inte ha varit lätt att skriva. Den hårdkokta genren tycks kräva nerver av stål, sådana som ett och annat stresstroll saknar i dessa ohyggliga tider av snäva dödlinor. Därför får jag nog nöja mig med äggen så länge. Och resten av Väck imorron eller vad den nu kan heta på svenska.

Kommentering av

Den stora ordjakten i november

Oktober är en fin månad men jag kan inte låta bli att längta till november för då är det NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Har bestämt mig för att vara med i år igen. Skälet: Har mer än nånsin att göra som inte är eget skrivande. Allt som oftast avslutas därför mina dagar utan att jag har jobbat en enda minut med egna skrivprojekt.
Det är inte bra och det är inte roligt. Och det är därför det är så bra med NaNoWriMo. På nåt inte så underligt sätt blir det mycket lättare att pressa ur dygnet de sekunder och minuter som krävs för att färdigställa ett grovmanus på 50 000 ord när man vet att massvis av människor jorden runt kämpar med precis samma sak.


Uppdraget att skriva en 50 000-ordsroman på 30 dagar kan te sig galet men det är i alla fall inte omöjligt. Särskilt inte när etablerade författare regelbundet matar en med uppmuntrande och karaktärsdanande peptalks. Dessutom finns det olika sorters forum där man kan diskutera allt som har med det pågående arbetet att göra, och på somliga platser i Sverige och i världen anordnas dessutom kickoffs och gemensamma skrivarsessioner.
Så saken är klar. Det är bara att anmäla sig och börja fundera på vad ens roman ska handla om.

Kommentering av

Novellklassiker

Finns att läsa här. Bland författarna hittar man Katherine Mansfield, Edith Wharton, Roald Dahl, Honoré de Balzac och Graham Greene. Och Dylan Thomas vars ”A child’s Christmas in Wales” är en av mina absoluta favoriter. (Bra smak har jag också för han är ruskigt känd för just den.)

Kommentering av

Det ensamma livet mitt i smeten

Stoltare än en tiaraprydd tupp på grönbete delade jag ut mina friexemplar av Voltaires debutantnummer till vänner och släktingar.* Förhoppningen var att de skulle vilja läsa novellerna som var med, inklusive min. Resultatet? Total kompakt tystnad. Inte ens syrran bryr sig. Först blev jag förvånad. De har ju inte haft nåt emot att läsa och kommentera mina noveller och följetonger när dessa återfunnits i diverse veckotidningar. Därför trodde jag att de även kunde tänka sig att läsa en novell som skrivits med hundra procent ohämmad glädje helt på mina egna villkor. Men det ville de alltså inte, åtminstone inte som det verkar. Möjligen beror det på att de har en annan livssyn än jag. Andra intressen. Andra hjärteangelägenheter.
Slutsats: Det är ingen idé att önska att folk, inte ens om de är ens vänner och släktingar, ska lägga tid på sånt som absolut och slutgiltigt intresserar dem noll.
Lärdom: Nästa gång jag hör ett ”nämen guuud var roligt” med det där typiskt översvallande tonfallet ska jag inte hala fram ett friex av mina alster och fråga om de vill ha: ”Ja, jättegärna!”
Det är i såna stunder som jag om möjligt uppskattar min sambo ännu mer än annars. Av de nära sju miljader människor som vimlar runt på detta jordklot lyckades jag få syn på och lägga vantarna på just honom. Det är inte klokt vilken jäddra tur man kan ha.

* Mina fruktlösa försök att hitta skriften ute i handeln antyder att den inte finns till försäljning någonstans. Känn min sorg.

Kommentering av

Older Posts »