Archive for maj, 2011

Lust att skriva

… en radiopjäs, ett filmmanus, en roman eller en självbiografi? Då kan säkert Martin Amis och 7 andra författares goda råd komma till nytta. BBC serverar dem med varm hand.

Annonser

Kommentering av

Kaniner, grodor och ekorrar


Läser just nu The complete tales av Beatrix Potter. Tjusas väl inte fullt så mycket av berättelserna som jag hade hoppats, men illustrationerna … ojojoj, vad ljuvliga.
Och ajajaj vad de fått det att börja rycka i min egen målarlust, den som alltid ligger på lur utan att få plats i trånga bostaden. Staffli, burkar, penslar, färgtuber, pannåer, akvarellblock och basker på sniskan kräver ett visst utrymme – som lyser med sin frånvaro. Såvida man inte gör som jag gjorde till slut: skippade städningen inför go’vännernas lördagsbesök och valde att i stället plocka fram akvarellpennorna och måla på toadörren. För där hängde den på sina gångjärn, vit och ledig. Det var bara att köra. Dödgrävarfjärilar, lövhyddor och limbovarelser på ängslig jakt efter platsen de befinner sig på [sic].
Inte ett dugg Beatrix Potter-lika saker, alltså. Fattas bara! Men det var liksom inte det som var poängen heller. Poängen är att det finns massor av fria ytor kvar på toadörren.
Hm, undrar om det inte finns lite katter och krokodiler i akvarellpennorna som vill ut. Eller kanske till och med några hundar eller flera.
Inga i stil med dessa, dock, för dessa charmtroll befinner sig i en klass helt för sig själva.
Lycklig, det är vad jag blir när jag ser videon. Letade efter en annan video med OK Go. Och hittade den här. Serendipiditet. Härliga lördag.

Kommentering av

Nivåhöjande

Ibland är översättningsmissar det enda som hjälper. Senast siktade översättningsmissen gömde sig i The Chronicles of Riddick, en härligt fantasifull film med högt tempo och toppenbra musik. Hur som helst, Kyra skulle förklara för Riddick hur det kom sig att hon hamnat på fångplaneten Crematoria. Hon berättade att det börjat med att hon slagit sig ihop med legosoldater:

”They were gonna teach me the trade, give me a good cut.”

I översättning blev det:

”De skulle lära mig yrket, skära mig ordentligt.”

Inte undra på att Riddick spottade över dem, legosoldaterna, när Kyra i stället borde ha fått en stor del av förtjänsten.

Fler språkförbistringar hittar man på Humorbloggen och på Avigsidan.

Kommentering av

Författarseminarium

Man kan vara där utan att vara där. Samtidigt som man lär sig massor. Jag har till exempel nyss gjort en resa bakåt i tiden, till februari 2010, för att se och lyssna på Dan Wells när han pratar berättarstruktur på BYU’s Life, the Universe and Everything Writing Symposium.

Där gick femtio minuter som jag absolut inte vill ha ogjorda. För nu är jag fullmatad med lust att skriva och jobba och jobba och skriva. Och som han säger, oavsett om man är en ”outline writer” (planerare) eller en ”discovery writer” (självöverraskare) så hamnar man förr eller senare i det skede då man måste ha kläm på alla byggstenarna i en bra berättelse.

Så, det är bara att slicka i sig av alla inspirerande råd och lärdomar (eller påminnelser om man nu redan vet allt som sägs men behöver en spark där bak.)

Dessutom är det rätt intressant att höra hur Dan Wells och hans kollegor på Writing Excuses går till väga när de hjärnstormar ihop en berättelse (urban fantasy).

Kommentering av

Jomen

Göteborgsvarvet gick av stapeln utan mig. Gråt tandagnisslan snörvel och snyft. Men syrran sprang desto mer. Hon putsade sin tid från förra året med 16 minuter. Inte så lite det! Särskilt inte som hon varit förkyld och inte kunnat träna så mycket som hon hade tänkt. Skala potatis är lätt, skala 16 minuter från sitt personbästa är en hjälteinsats.

Saker jag gillade med årets varv:
* Alla vägbyggen med avspärrningar rakt ut i motorleder och dylikt: det höjde adrenalinnivån till vansinnigt intressanta höjder när man skulle försöka ta sig fram i tid till överenskommen plats för att kunna heja och hurra och klappa för syrran.
* Syrrans pigga och hurtiga steg när halva loppet var sprunget.
* Folklivet. T.ex. mannen som satt på räcket till Göta Älvbron och applåderade de förbispringande med uppmuntrande rop, ”Det ser fint ut!”, ”Det ser bra ut!”, ”Övertygande!”. Ibland gav han också de allra tröttaste en vänlig klapp på axeln och försäkrade dem om att ”det ser bra ut, vännen!”.
Är detta samma Göteborg där folk skjuter varandra på öppen gata var och varannan dag?

Saker jag inte gillade med årets varv:
*Olyckorna som skedde i svängen in framför tv-huset. Av någon outgrundlig anledning hade en sadist eller dumskalle, svårt att veta vilket, asfalterat ett lagom försåtligt berg mitt i stenläggningen. Dessutom hade vederbörande monterat en fyrkantig metallbricka högst upp i asfaltberget, samt försett brickan med upp- och utskjutande kanter. För säkerhets skull liksom. Jag såg flera stycken snubbla på fällan, men det allra värsta var den stackars kvinnan som stupade raklång över hindret, landade på ansiktet med en otäck duns och blev liggande orörlig en lång stund. När hon äntligen klarade av att ta sig upp på fötter igen var hon blodig i ansiktet och hade slagit ut en tand. Hoppas att arrangörerna och/eller Gatukontoret tänker stå för hennes sjukvårds- och tandläkarkostnader. Är det inte tillräckligt svårt att ta sig banan runt utan att behöva oroa sig för den sortens sabotage längs sträckan? Vad blir det härnäst? Fallgropar? Minor? Björnsaxar? Sedan hände det även en del andra otrevliga och blodiga olyckor i den där kurvan, men de kan ha berott på trängseln som rådde.
Kanske var det bra att man inte sprang trots allt …?

Och som det nu var såg jag en massa trevliga (o)åskådare, bland annat den här.

Andra bildintryck från varvet:

Finns inget som lite tyll när man vill känna sig fin en lördag.

Man kan vara i farten på olika sätt. Och åt olika håll.

Syns inte så bra på denna svårt komprimerade bild, men där och då var det ganska fint, sättet som nya pariserhjulet hojtade ”go” åt alla som hade några hemska backar kvar före mål (uppför hela Avenyn är t.ex. en sirapsseg mardröm).

Och så ett sista foto, som är lite extra kul eftersom Kära Hjärtat är med på bild. Trots att han stod bakom mig.

Comments (6)

Två skräckisar på raken

I lilla högen av nyligen lästa böcker ligger två skräckromaner: Odd Thomas av Dean Koontz och Styggelsen av Amanda Hellberg. Böckerna är så olika till form och innehåll att jag egentligen inte borde jämföra dem, men jag gör det ändå. Båda romanerna påminner läsaren om att det är människor och inte spöken som bör fruktas, men skillnaden är att Styggelsen är så klaustrofobiskt vidrig att jag garanterat kommer att få mardrömmar i natt. Att Hellberg dessutom skriver demoniskt bra gör inte saken bättre (eller hur man nu ska se det) eftersom det gör att boken sitter som klistrad i händerna. Inget annat val än att sitta där och känna sig kräkfärdig i Eva Evanders och hennes brors sällskap. Sida upp och sida ner.
Odd Thomas är rena gullesagan i jämförelse. Jag behöver fler gullesagor. Genast!

Kommentering av

Sol ute och sol inne

För första gången på länge hänger nu precis de rätta sakerna på födkroken för att det ska finnas kraft och lust över för det egna skrivandet. Jippi hej hopp hurra tjoflöjtsan tralalala kviddevitt jabba dabba doo hupp scooby doo kowabunga geronimo go go go tjohooooo!
Dessutom ser det ut som om hälsan funderar så smått på att flytta hem igen. Fint. Får jag sedan bara tag i den lilla jäkelns pass och resväskor så ska jag gömma dem på ett säkert ställe, ja, det ska jag. No more travelling for you! Åtminstone inte utan mig.

Dagens första födkrokspass avklarat. Och nu blir det ett jättelångt reklamavbrott för efterlängtat romanskrivande, innan slutligen födkrokspass numero 2 drar igång. Skojigaste torsdagen på länge! Och det trots att jag blivit tvungen att sluta på nyttiga bokföringskursen (eftersom läraren och några av eleverna kom på att de hellre ville åka på semester på torsdagarna och därför bestämde att byta lektionspassen till onsdagar, den dag i veckan då jag inte kunde). Tur att man åtminstone hann gå grundkursen.

Reklamfilm var det …

Finns ingen som Roy Andersson. Och den lille farbrorn i soffan med örat i kläm bor numera hemma hos oss. Vi har adopterat honom.

Kommentering av

Older Posts »