Archive for juni, 2011

Andningspausen i små fyrkanter

Efter denna sketalånga arbetsdag skulle det ha suttit fint med ett hurtigt motionspass. Men näe, det går inte. Inte i dag. Kan inte bege mig ut så länge solen fortfarande knegar på. Har nämligen ingen antisteksalva – och jag är redan röd så det räcker efter den ljuvligahärligaunderbara minisemestern, den som gav mig lite livsandarna åter.

Resan i koncentrat:

Hotellrummet gjorde entré…

…alldeles i närheten av Rådhuset (varför vet jag inte)

Sedan tog färjan oss med sig till Hamlets Helsingör.

Vi kom närmare…

… och närmare…

… och ännu närmare …

… tills vi var jättenära …

… och slutligen framme.

Där såg vi blått…

… vitt…

… och smaragdgrönt.

Vi såg underjordiskt liv…

…en vallgrav…

… en turistbänk…

… och en utsikt.

Sen gick vi i kyrkan, den som klarade sig när missnöjda hantverkare brände ner Kronborg 1629

Efter den makalösa rundvandringen i kongens og dronningens værelser, i kyrkan, i sjöfartsmuseet och kasematterna – det superhäftiga underjordiska tunnelsystemet – så fotplaskade vi i danskt vatten…

… och i svenskt vatten …

… i vars strandkant vi letade ananaser…

… innan vi drog vidare till Wapnö, där det var kö till klimaskinen…

… och där specialbusslasten fick en och annan katt bland hermelinerna in till slottet…

…som ägs av…

… och som ståtar med denna sortens tjusiga rum…

… vilket det finns de som struntar fullständigt i – trots att de är väldans nyfikna och jäddrigt söta. Nästan denna gullekossa som jag minns bäst. Så om jag inte redan hade varit antiköttätare…

(Ovanstående bilder är inga mästerverk, jag vet, men de tilhör ändock mig.)

Annonser

Kommentering av

Andningspaus

Är tillbaka i Göteborg. Vill inte vara det. Vill vara kvar i Helsingborg där det bara är ett saltstänkt och tångdoftande stenkast till Kronborg och resten av Elsinore, där fönstret ut mot övriga världen står vidöppet blått och friskt, där Stortorget är pyttelitet, trappan upp till Kärnan är en pampig konsul Trapp-kuliss, där det växer palmer på en liten Tropical Beach, där Tycho Brahe och de andra färjorna till allt större äventyr går var femtonde minut, där Sancta Mariakyrkan med C en gång i tiden hade Buxtehude som organist – samme man som J.S. Bach fotvandrade för att få lyss till och lära sig av, där den jättelånga strandpromenaden är alldeles för underbar för att ens vara tillåten, där det finns koralliknande rev i Knähaken och där jag för första gången någonsin, tror jag, kände att jag hittat ett ställe där jag skulle kunna bo och faktiskt trivas. För första gången i mitt liv, alltså. Allt på grund av det blå, det öppna och det inbjudande Varsågod och dra vidare härifrån!

Det bästa av allt är att Kära Hjärtanet inte verkade särskilt avogt inställd till denna gamla danskby. Det enda som behövs nu är med andra ord att vi får ihop allt det praktiska …


Kronborg i all dess glans

På hemvägen körde vi förbi Wapnö och dess cirka 2 000 mjölkkor. Det var en upplevelse att få se dessa nyfikna och urcharmiga djur traska (och ibland småbusigt springa) i långa långa rader från betesängarna in till mjölkningskarusellen och sedan tillbaka ut igen. De utfordras inte med soja utan med egenproducerade bönor och andra liknande proteinkällor. Soja avstår man från på Wapnö bland annat därför att produkten odlas på skövlade regnskogsområden och därför att sojan besprutas med parakvat – som är förbjudet inom EU. Kossorna på Wapnö har det så bra som det bara är möjligt, tror jag. Inte undra på att deras mejeriprodukter smakar så gott. Dessutom var Wapnö slott en maffig upplevelse. Vet inte om de egentligen hade öppet för allmänheten än, men vi lyckades haka på en busslast specialresenärer och fick på så vis chans att traska ett varv genom de fantastiska rummen.

I’ll be back säger jag bara.

Kommentering av

Så mycket ord just nu

… att massor av bilder behövs. För balansens skull.

Bilder som dessa, med ödesmättade inslag.

Som dessa, med historiens vingslag.

Som dessa, med djuriska anslag.

För att inte tala om hur fascinerande det är att se konstnären i arbete (med ljudet avstängt för bästa närvaro och effekt).

Dessutom skulle jag vilja kunna det som Jonas Darnell kan. Och visar i Philofix (03:35-04:04 och 07:30-09:11).

Okej, slut för i dag. Solen väntar. Inte hur länge som helst.

Kommer jag förresten att få mardrömmar av dessa ljud? Förmodligen. De får mig att rysa. På ett förväntansfullt sätt. Konstigt.

Kommentering av

Ibland är det nödvändigt

Att avbryta.

Oavsett vad jag inledningsvis tycker om en bok så har jag lovat mig själv att alltid ge den en hundra sidor lång chans innan jag omprövar min lust att lägga den ifrån mig. Så. Hundra sidor kom. Och resten försvann ner i bibliotekets bokinkast. Farväl, The bodies left behind, jag kommer inte att sakna dig.

Däremot saknar jag redan Ulrik i den norska filmen En ganska snäll man. Den bästa och nattsvartaste och roligaste och rysligaste film jag sett på länge. Manuset är väldigt snyggt byggt, persongalleriet oförglömligt (stundtals åt det mardrömslika hållet till), och bildspråket ges all den plats som behövs för att förmedla vad som rör sig i de brokiga karaktärernas inre. På så vis blir den yttre handlingen mest en symbolisk karta över mänsklig ödslighet. I all dess humor. Trots allt.

Kommentering av

Okej, jag erkänner…

Jag tittar på Bolibompa och jag läser barn- och ungdomsböcker. För det gör mig glad. I livsviktiga Fria Tidningen* hittade jag dessutom en massa lästips häromveckan som genast fick mig att rusa till bibblan:

Bra allihop, särskilt Ruff överlevaren som fick mig att snyfta, Under trottoaren som fick mig att häpna, och Snurran på dagis som fick mig att skratta.

* När jag ändå är i farten med att göra reklam för nyhetsförmedlare: Miljömagasinet är precis lika livsviktigt.

Kommentering av

Precis det som inte fick hända

… hände. Boken som skulle förvandlas till svenska var så knövlig och bakvänd att allt tog mycket längre tid än det skulle. Mycket längre tid. Hysterisk jobbstress och fysiska svajigheter som följd, lika säkert som fågelskit på en parkbänk.

Nu är i alla fall texttransformationen ur världen, men svajigheterna är kvar. Naturalmente. Det var ju förbjudet att pressa sig. Absolut förbjudet.

Totalt eländigt har det dock inte varit. Har bland annat besökt Sjömagasinet och för första gången i mitt liv begripit att ordet ”mästerkock” faktiskt betyder något i verkligheten. Är egentligen noll intresserad av krubb och dess tillagning, men plötsligt inser jag att det finns rätter som utan överdrift kan jämföras med musikkompositioner, tavlor och andra konstverk. Maten som serverades var så vacker att man först inte ville äta den. Sedan var den så god att man inte ville sluta äta den.
Dessutom var miljön häftig och serveringspersonalen jätterar. Och skicklig och kunnig och en massa andra bra saker.


(Som tur var det ingen som åt denna stiliga kvastfening.)

Kommentering av

Kan de så kan väl en ann’?

Tre timmars skrivande brukar räcka för att jag ska känna mig ganska trött och dränerad. Men det är ytterst mesigt har jag förstått när jag läst och hört hur långa arbetspass somliga författare är vana vid.

Dean Koontz, till exempel, jobbar 10-11 timmar varje dag. Inte undra på att hans meritförteckning är så magnifik, trots att han aldrig går vidare till nästa sida förrän han blivit helt nöjd med den han för tillfället sitter med – vilket kan innebära 20-30 omskrivningar.

Koontz är inte den enda som klarar av att skriva halva dygnet. Det gör även Jeffery Deaver, det fick jag reda på när jag besökte Nina Harringtons trevliga blogg. (Där finns även en länk till ett videoklipp med Deaver.) Till skillnad från Koontz som inte planerar sina romaner i förväg så ägnar Deaver 8-10 timmar om dagen i ca 8 månader åt att göra upp en handlingsplan för sina historier. Därefter sätter han igång med själva skrivandet som tar ca 2 månader. Sedan är det dags att börja jobba 10-12 per dag med omarbetningen av texten. Denna process kan enligt Deaver innebära så mycket som 40 olika genomskrivningar innan han blivit helt nöjd. Nej, innnan förlaget sliter manuset ur händerna på honom och säger att nu får det räcka.

För den som inte är särskilt glad i bearbetningsfasen (syftar här diskret på mig själv) så är ovanstående information väldigt nyttig. Den kastar liksom ett helt nytt ljus över den svettiga omskrivningsvåndan. Ska nämligen erkänna att jag, när jag hunnit fram till tredje eller fjärde vändan, vanligtvis blivit så less på alltihop att jag bara vill öppna fönstret och låta vinden ta precis vad tusan helst den vill ha.

Men nästa gång uthålligheten börjar säcka ska jag minnas att det inte är läge att sucka, inte förrän jag samlat på mig minst 40 omskrivningar per manus. Samt 12 timmar nonstop vid datorn. Hver eneste dag.

Förresten, så här skulle jag vilja kunna teckna.

Så skickligt att det är lätt att missa sir Ken Robinsons kloka ord.

Comments (2)

Older Posts »