Archive for juli, 2011

Ro

Ibland är skrivtänket så bräckligt att det faller samman vid minsta utanförljud. Då klarar jag inte att lyssna på ens den skönaste musik medan jag jobbar.
Men det går förstås att höra på den efteråt. Som en belöning. Som en gigantisk balja balsam för själen. Inte minst om man släpper fram Hopkinson Smith, en absolut mästare på luta och vihuela.

Ljuvligt. Undrar varför det inte låter så där om mig när jag spelar Attaingnant på gitarr? Måste bero på att vi trakterar helt olika instrument, Smith och jag.

Smith har även tolkat Bachs samlade verk för luta. Kan höras hur många gånger som helst!

Annonser

Kommentering av

Tempus fugit

Hoppsan vad den hinner gå, tiden, när man har fullt upp. Det har inte blivit så mycket Captain’s-log-stardate-si-och-så-ande på sistone. Beror på att det är så mycket datorsittande varje dag att det liksom inte känns riktigt orkesamt att dessutom föra bok över denna oändliga rymdresa.

Tre timmars eget skrivande och tre timmars spökskrivande, allt vid skärmen. Efter det pallar man änna inte så mycket mer än teckning, musik, matte och motion. Och film förstås.

Just nu är alla ledighetsstunder fyllda av bakom-kulisserna-skivorna till Härskarringen. Tror att det sammanlagt måste vara ännu fler timmars häpnadsväckande så-här-gjorde-vi-information än vad det är spelfilm (de förlängda versionerna inräknade).

Ruskigt imponerande att se hur oerhört mycket arbete, tålamod och engagemang som ligger bakom detta filmprojekt som dessutom pågick under ganska många år. Alla inblandade är i mina ögon ännu större hjältar än de som skildras i filmtrilogin. Enligt uppgift var det 3 000 personer som jobbade bakom kulisserna, varav 300 var designers. Alla dessa människors envisa optimism och noggrannhet är något som jag hoppas att jag alltid kommer att kunna minnas närhelst jag sitter där med mina egna små pytteprojekt i jämförelse och våndas över att jag inte tycks komma någonvart.

”Chip away, chip away!”, det är vad jag börjat säga till mig själv när de djupa suckarna hotar att bli för många. För det är vad de två ljudkillarna i efterproduktionen till Härskarringen sa när de såg hur mycket tramp, rustningsskrammel, vapenklangande, stånk och dunsar de skulle behöva lägga på i en enda liten sekvens. Chip away, chip away. Och så satte de igång. Andemeningen: En liten bit i taget så blir det färdigt till slut.

Bland alla inblandade i Peter Jacksons filmiska stordåd fanns Alan Lee och John Howe. Deras teckningar och målningar kan man sitta och titta på tills man är icke mer.

Däremellan kan man läsa. Fick fatt i Annika Bryns Brottsplats Rosenbad: befriarna och upptäckte därmed en helt ny författare att gilla.

Moget, intelligent och välskrivet. Så nu väntar jag på att biblioteket ska hosta upp de två andra av Bryns deckare. Under tiden läser jag Chuck Palahniuks Diary, precis lika säregen och fängslande som alla hans andra böcker.

Comments (3)

Blickriktning

Läste en intressant bok i går, nedladdad och till med gratis, från Pupill förlag.

Kalasbratipset kom från Ethel, tack för det!

Massor av medverkande och massor av dikter och berättelser. Och det finns utrymme för ännu fler författare. Eftersom boken enligt förlaget kommer att uppdateras då och då under sommaren har alla skrivsugna chans att skicka in sina egna bidrag (max 2 000 ord) och hoppas på det bästa.

Comments (2)

Rundgång

I dag har jag fått social träning av absolut första klass. Väldigt nyttigt för mig som är på väg att mossa igen fullständigt bland böcker och bokstäver.
Det var brevbäraren som satte min människokärlek på prov. Jag gillar nämligen inte när mina bokpaket, förutbetalda och allt, slängs hej vilt ute i trapphuset bara för att de inte går att trycka ner i brevlådan. Det har nämligen hänt att post försvunnit för mig på detta ”mystiska” vis.
Så varje gång jag ser att en försändelse adresserad till mig ligger och skräpar ute i trapphuset ringer jag till brevbärarkontoret och undrar snällt om de inte är skyldiga att leverera posten ända fram till adressaten, det vill säga till mig? ”Ska inte stora paket som inte går att knyckla ner i låddan aviseras?” Undrar jag.
”Jo, det är klart!” svarar de alltid.
Enda undantaget är s k PPD-brev, bokpaket från bokklubbar. Sådana får lov att slängas utanför dörren eftersom Posten har ett avtal med bokklubbarna om att sådana paket ersätts ifall någon långfingrad typ skulle snatta dem där de ligger och glittrar på allmän plats.
Men i dag hände det igen. Brevbäraren dumpade min superviktiga och dyra kursbok utanför dörren. Jag råkade dock vara hemma och hann därför upptäcka tilltaget innan han försvunnit i solnedgången.
Jag förklarade snällt att jag inte vill att han lämnar mina paket på det viset. Då menade han att han hade order om att göra på det viset.
”Jag gillar det inte heller”, sa han, ”men jag är tvungen.”
Då nämnde jag det där med PPD.
”Nej, det gäller allt”, hävdade han. ”Allt ska slängas utanför dörren.”
”Nej”, envisades jag på basis av av beskedet som jag alltid fått när jag pratat med ”ansvarigt folk” på brevbärarkontoret. ”Det här är inget bokklubbspaket, det står inte PPD någonstans…”
Då burrade han upp sig och sa ”Du ska inte komma här och tala om för mig hur jag ska sköta mitt jobb.”

Jag har blivit äldre med åren. Lärt mig att lägga band på mitt humör. Och jisses vad glad jag är för det. För det hade inte varit så roligt, för vare sig honom eller mig, om jag släppt fram helvetesdemonen som for i mig där och då.
För allt jag kunde tänka på var att den sabla brevbäraremopsen ska ge fan i att slänga mina tillhörigheter omkring sig hur som helst, särskilt som jag är med och betalar hans lön.

Men men … jag gav helvetesdemonen en enkel biljett till frysboxen, och snart vinkade brevbäraren och jag till och med trevlig helg till varandra.

Problemet kvarstår dock. Vem i dramat är det som ljuger för mig utan att darra på manschetten, kundkontakterna på brevbärarkontoren (”nej, det är självklart så att all post ska läggas i lådan eller också aviseras”) eller brevbäraren (”vi har order om att slänga allt utanför dörrarna”)?
Och hur tusan kommer jag till rätta med saken, annat än genom att sluta köpa böcker via nätet? Åtminstone om det är Posten som står för utdelningen.
Satiken, helvetesdemonen är på väg att slita sig ur fysboxen. Måste göra något. Genast.
Detta hjälper.

(Innerligt tipstack till den person ur mitt avlägsna förflutna som plötsligt dök upp igen med både värme och glädje.)

Comments (2)

Svårsmält

Spänningsromaner berättade i första person OCH presens. Klarar inte av dem, tyvärr. Säger tyvärr eftersom jag i annat fall skulle ha läst ut Andrea Maria Schenkels Bunker vid det här laget. Att döma av det lilla som jag ändå lyckades ta till mig så är det nämligen en väldigt spännande bok.
Men jag blir snudd på crazy när berättarperspektivet är ett jag som hela tiden talar om för läsaren vad hon/han gör.
Jag knuffar på dörren så hårt att jag blir andfådd. Mina händer har blivit svettiga och jag torkar av dem på byxbenen. Det börjar klia under vänster fotsula men jag hinner inte klia tillbaka just nu. Jag sätter händerna i sidorna och intar en hotfull pose.
Ungefär så.
Obs, egenpåhittade meningar, absolut inte hämtade ur romanen!
Hur som helst, det är inte logiskt att huvudpersonen håller på och rabblar upp för sig själv, det vill säga för läsaren, precis vad som sker sekund för sekund. Illusionen bryts. Tycker åtminstone jag. Rätt eller fel, sak samma. Det enda som inte är sak samma är att jag härmed gått bet på att läsa en bok.
Snörvel.

Comments (8)

Försummade filer, del 2

I gömmorna hittade jag ett antal författarhållpunkter signerade Jonathan Franzen (vars glasögon utsattes för ett kidnappningsförsök förra året):

1. Läsaren är en vän, inte en motståndare eller åskådare

2. Fiction som inte innebär författarens personliga äventyr in i det skrämmande eller okända är inte värd att skriva annat än för pengar

3. Skriv i tredje person såvida inte ett berättarperspektiv i första person pockar på på ett oemotståndligt sätt

4. Man ser mer när man sitter still än när man jagar runt

5. Det är tveksamt om en internetuppkoppling vid arbetsplatsen går ihop med bra skrivande

6. Intressanta verb är sällan särskilt intressanta

Ganska bra saker att hålla i minnet, särskilt 2:an. Och 5:an. Och alla de andra.

Här är listan i sin helhet, tillsammans med en massa andra listor tillverkade av andra namnkunniga författare, däribland Margaret Atwood, PD James, Neil Gaiman och Roddy Doyle.

Och när man ändå är inne på viktiga frågeställningar, typ hur gör di store? så berättar Ken Follet här om hur han gick till väga när han skrev världens mest perfekta thriller enligt somliga.

Själv har jag missat att läsa detta stordåd, men jag har kikat på första kapitlet som författaren bjuder på här. Man kan även lyssna på kapitlet (pilen man måste klicka på ligger ganska långt ner på sidan).Eller så kan man se filmen. Vill minnas att den var ganska bra – för att inte snacka om hur fin musiken var. Är.

Kommentering av

Hurra det funkar

Ett fast schema, precis vad som behövdes. Nu hinner jag med allt jag vill, både att skriva på andras OCH på eget. Till råga på allt hinner jag plugga matte, teckna och musicera (i dag blev det till och med så att jag totade ihop lite egen musik). Och ändå har jag massor av tid över.

Bestämda rutiner. Ordning och reda. Så bra att jag nästan svimmar. Vem hade kunnat ana? Kanske jag, men det är inte förrän nu som jag hittat en bra plats att hänga upp kadaverdisciplinsschemat på. Typ.

Nu ska jag läsa Caroline Grahams (Morden i Midsomer) En tragisk mans död. I solen. Med glass. Håhå.

Tillägg: En timme senare är läsningen avslutad. För minsann, där lärde man sig blixtsnabbt (om man inte redan visste det) att det är blängtråkigt för läsaren med de tolv första romansidorna fullknökade med namn utan någon som helst gripbar inbördes ordning.
Förutom att karaktärerna kallas vid sina rollfigurer i teateruppsättningen de håller på med – utan att man begriper vem som spelar Salieri, Mozart, Constanze, Venticelli, Katherina Cavalieri, Josef II, osv – så pratar stimmet av ansiktslösa människor energiskt på om andra människor ”utanför bild”:
Harold Winstanley, Esslyn, Tim Young, Dierdre Tibbs, Donald Everard, Donalds namnlösa tvilling, Rosa Crawley, Joyce Barnaby, Nicholas, ”den nya miss Carmichael”, Avery, Kitty och Colin Smy, ja di snackar och tycker till om Scofield, Simon Callow, Tim, Ian McKellen, Sarah,Tom Barnaby, David Smy och en del andra.

Varning för svår yrsel.

Och det är bara de tolv första sidorna. Tur att man hade sin chokladglass till tröst.

Kommentering av

Older Posts »