Archive for januari, 2012

Ordgroddar

Litet experiment. Måste testa om det funkar lika bra för mig som för många andra att kicka igång varje skrivarpass med en liten släpp-associationerna-fria-text. Ger det en vecka. Sedan får jag försöka utvärdera huruvida det gynnade skaparförmågan eller inte.

Först ut är en ordgrodd på äkta vara (om jag nu får kalla det för ordgrodd trots att jag nyss kollade och upptäckte att ordet ingår i en boktitel från Umeå universitet – förhoppningsvis dock inte med samma innebörd som här, för då blir det ju bara knyckigt, och sådant vill jag inte göra mig skyldig till).

Anyhoo, here goes:

Sanningssökare
Du tror inte på etiketterna, säger du. De är bara påhitt, hävdar du bestämt och trycker till med hälen så att det blir klackspår i höstlöven.
Jag drömmer om dem ibland, de pyttesmå människorna som sitter och fyller i alla de där påhitten med sina pyttesmå pennor. Jag lutar mig över deras axlar, vill förstå hur de jobbar, men de fräser åt mig att allt de gör måste vara ytterst litet, annars löper de risk att bli upptäckta. De hyssjar och hukar och bryr sig inte om att lögnaktigheterna de plitar får dagen att gå till överdrift och trilla över stupet. Ingen av dem bryr sig ens om skriket som hörs när ljuset snavar på kanten och faller. Jaha, säger du, då kan man tänka sig att vi alla måste börja äta D-vitaminer nu då. Extra tillskott, på grund av mörkret, nu när det plötsligt tar så stor plats.
Ja, det stämmer, du har både sett och hört dagen försvinna. Men din styrka är att alltid se mycket nyktert och praktiskt på saker och ting.
Sedan säger du att det sitter etiketter på mig också. Jag ber dig berätta vad det står på dem men du låtsas att du har glömt glasögonen hemma. Eller om det var på jobbet. Jag undrar vad det i så fall är du har i pannan. Då skojar du till det och säger att jag har sett fel och att jag nog behöver glasögon.

Annonser

Comments (2)

Musik i hjärnan

… är mycket bättre än inflammationer i densamma. Och just nu är det särskilt en låt som kretsar runt kring ventriklarna, hjärn-blodbarriären och andra invecklade ting och hjälper mig att skriva (klart) romanen.

Vet inte hur många gånger jag röjt igenom texten vid det här laget. Hur många gånger jag ändrat, bytt perspektiv, tempus, inriktning, startpunkt, drivkraft, huvudkonflikt, tonfall, struktur, språk, stil, form och hej å hå för det finns så många tusentals olika sätt att göra allting på, och vilket av dem är egentligen rätt?

Svaret: Det som känns lätt.

Och så det som står i samklang med (nuvarande) älsklingslåten, såklart.

Kanske är det en aning deppig musik …? Det motverkas i så fall med en stadig och daglig dos Kapten Röd. Då blir man pigg och glad igen och får tillbaka tron på mänskligheten (ifall den nu skulle ha tappats bort när man läste nyheterna eller något liknande).

Comments (2)

Allvarligt

Har gjort några ärliga försök att ta med mig skrivkontoret till en aning mer genomströmmade platser än vad mitt arbetsrum är. Har tänkt att det ska göra mig gott. Och visst, jag stortrivs på Pedagogiska biblioteket – underbar miljö. Fast det blir förstås ingenting skrivet när jag är där. Akustiken är så ypperlig att allt som sägs i byggnaden studsar runt X antal varv mellan väggarna innan det slutligen dör. Resultat: I stället för att höra mina fiktiva figurer prata hör jag verkliga människor – som pratar om skoinköp och tv-program och godsmottagning, ingenting som hjälper mig särskilt mycket.
Det är lite samma visa på kaféer och muséer, på universitetsbiblioteket och Stadsbiblioteket. Det är väldigt trevligt och gemytligt på dessa ställen, men det blir inget skrivet. Änte nått.

Kammade hem storvinsten ändå inne på Stadsbiblioteket (för jag vet verkligen hur man roar sig en fredagskväll): Hittade en bok av Larry Lundgren med titeln Bockar i kanten: eller små tips om hur man enklast gör en korrekturläsare glad! En bok som jag läste i ett enda svep, där på plats, därför att den var så jäkla bra och lärorik och dessutom fick mig att skratta högt flera gånger. Och eftersom jag genast begrep att detta är en bok som bör finnas i var människas hem så har jag härmed beställt ett styck exemplar från nätbokhandeln. Häpp.

Bland trevligheterna i Bockar i kanten fanns ett förslag på hur man gör för att hitta en bra inledning på sin roman eller novell. Om man till exempel vill att berättelsen ska handla om en man som besöker en siare* så väljer man på måfå ut 5-10 ord, som man i tur och ordning testar som inledningsord i berättelsen. Man skulle till exempel kunna välja frys, natt, i, huruvida, säkert, omständlig, makaber, stilla, lägg, kanske.**

Och då skulle det kunna bli något i den här stilen:

Frys, tänkte Simon när han klev in genom dörren till Madame L:s lilla källarlokal. Jag behöver en ny frys.

Natt utan mörker är meningslöst, så stod det på visitkortet som Madame L hade lagt i hans hand när de hälsat på varandra.

I vilket ögonblick som helst, trodde Simon, skulle hon rita med sitt beniga pekfinger över hans öppna handflata och säga något klyschigt om hans långa livslinje … men där tog han miste.

Huruvida Simon någonsin sett en märkligare kvinna än Madame L var svårt att avgöra.***

Och så vidare, och så vidare.

Sedan kollar man vad som känns mest rätt, vad som får det att rassla till av fortsättningslust. Är så kul att det bör prövas!

* Obs, i boken ges ett helt annat exempel.
** Obs, det är inte dessa exempelord som förekommer i boken.
*** Obs, boken innehåller helt andra exempelmeningar.

Comments (6)

Lovely things

1. Brottsplats Edinburgh, fr a tredje delen (kan ses t o m 11 feb)

2. Imogen Heaps musik – all of it!

3. Kattfilosofi

4. Innehavandeskap av bokhylla med Kate Atkinsons förlaga till den fina, fina, fina serien

Comments (4)

En morgon när vi vaknar …

Jahapp, så kom den till slut, dagen när man fick lust att brista ut i barndomssång:

… är hela världen viiit.

Denna cykelbesvärliga väderlek får mig att tänka på skrivargänget som jag anslöt mig till för lite drygt ett år sedan. En av uppgifterna (som vi fick varje vecka) var att skriva en kort berättelse på ”Å, en sån vinter!”

Det var svårt, tyckte jag. Ämnet var så allmängiltigt att det inte fick någonting alls att hända i skallen. Grunnade som en tokig ända tills dagen före upp-till-bevis. Då tänkte jag äntligen på motsatsen till köld och is. Genast vaknade en liten historia som kändes väldigt lustfylld att skriva och som döptes till I öknen. Det intressanta var att det i bakhuvudet, parallellt med ökenhistorien, hade dykt upp ännu en historia som nu väntade på sin tur. Och i den berättelsen fanns vintern med på riktigt och fick heta Huset vid sjön.

När vi skulle läsa upp våra alster ville de andra inte höra snöhistorien eftersom jag hade varnat dem för att den var en smula mörk. De ville inte ha mörker, de ville ha sol och ljus.

Hur som helst tyckte jag att det var lärorikt att se hur mycket språket, stilen, perspektivet, med mera, påverkades av själva berättelsen som jag hade bestämt mig för. Även om temat var detsamma gav de olika miljöerna också olika ”attacker”.

Det skulle vara väldigt roligt att höra vilka erfarenheter andra har av det här. Hur mycket styr formen skeendet i era berättelser, och vice versa?

Comments (2)

Skulle vilja

… vara lika fokuserad som en laser. Men i stället för att skriva på min roman nonstop stökar jag med kringgrejor, som att ladda upp och fixa länkar till skrivna noveller. Låter busenkelt och snabbt avklarat, men det finns tusen saker som kan krångla på vägen, och som gör det också. Men jag motstod åtminstone frestelsen att enbart ta med sådant som blivit publicerat på annat håll. Större sport, antar jag, med hittills osynade ting.

Fast, om man vill läsa noveller ska man genast rusa åstad till den här sidan. Väl där är det bara att klicka på vilken berättelse som helst för att sedan sitta som limmad.

”Marley was dead, to begin with. There is no doubt whatever about that. The register of his burial was signed by the clergyman, the clerk, the undertaker, and the chief mourner. Scrooge signed it.”

Bara som ett exempel alltså. Vem blir inte genast störtartat nyfiken och vill läsa vidare (även om alla filmatisering av Dickens En julsaga gör att man tror sig kunna den utantill vid det här laget)?

Och på Mslexia New Writing hittar man ännu en magisk bra novell, ”Archangela”, skriven av Peggy Riley. Och återigen var det Sarah Salway som visade vägen till skatten.

Comments (8)

Frågan

”Var får du dina idéer ifrån?” verkar vara en vanlig fråga till författare. En annan sak man kan grunna på är hur de kan veta att idéerna som dyker upp i deras huvuden faktiskt kommer att hålla ända in i mål. Hur förstår de att ett givet uppslag är så bra och hållbart att det är mödan värt att satsa på? I Sarah Salways gnistrande blogg kan man hitta intressant och givande läsning i detta ämne.

Efter att ha besökt ovanstående blogg samt läst en hel del annan så-här-kan-man-göra-material så kom jag i samspråk med busbon om hemligheten med en lyckad historia. Vi var djupt överens om att Winter’s Bone är exempel på en sådan. En lyckad historia. Anledning: Huvudpersonen Ree är någon man bryr sig om från allra första stund. Såklart att man genast fäster sig vid henne när hon presenteras i en vardag där hon med karg ömhet tar hand om sina syskon och sin mamma – särskilt som hon och hennes familj har alla odds emot sig. Och när hon ställs inför en praktiskt taget omöjlig uppgift vaknar engagemanget och oron på allvar. Mycket beroende på att hon, i allt hon säger och gör, visar att hon är modig och att hon vägrar ge upp. En värdig hjälte, kort och gott.

Alltså:
1) Huvudperson att sympatisera med (här: Ree)
2) Särpräglad, gärna udda, miljö (här: sammanbitet fattiga amerikanska bergstrakter)
3) Uppdrag och svårigheter att leva sig in i (här: sökandet efter en försvunnen pappa i en fientlig värld)
4) Allvarliga saker på spel (här: bostaden, uppehället, familjen, livet)

Se där, ett recept. Det finns förstås andra. Kruxet är ofta att hitta egna och bra ingredienser. Alla har sin egen metod (gissar jag). Några låter sig inspireras av hus och träd, några ser till att ha nytvättade öron i folkvimlet, några får visioner om ett tjusigt slut, några går loss på en fras, några får fart på fantasin genom att tänka ”tänk om…?”, och några vaknar till liv av musik.

Comments (10)

Older Posts »