Archive for juni, 2012

Några tips

Som av en händelse fick jag veta att En ängel vid mitt bord kommer på fjernsyn i kväll. Så det är bara för alla som vill ha något gott i själen att bänka sig.

Och på SVTPlay hittar man ett program om Elsie Johansson, hon som skriver så att berättelserna etsar sig fast och karaktärerna lever vidare utanför sidorna. Ibland skriver hon också så att det gör ordentligt ont att läsa, till exempel Kvinnan som mötte en hund. Efter den boken var jag tvungen att trösta mig med Kattbreven.

Just nu läser jag dock Snowman, Snowman av Janet Frame. Och däremellan busringer jag till SAOB eller vad man ska kalla det. Knappar in ord lite hur som helst och hittar uttryck som för mig är sprillans nya trots att de många gånger har många sekel på nacken. I dag har jag bland annat lärt mig att det är fullt möjligt att vara …
* tjockhörd
* som en hund i kägelspel
* blåfattig

Och nu ska jag resa tillbaka till Nya Zeeland …

I never conquered the sea. I flew at midnight to the earth, and in the morning I was made into a human shape of snow.
”Snowman, Snowman,” my creator said.

(Janet Frame, 1963)

Annonser

Comments (4)

De har kommit

Hurra, Janet Frame-böckerna som jag har väntat på, i dag låg de i paketet som revs upp på köksbordet. Åtminstone låg några av de böcker som jag väntat på däruti. Underbara Owls Do Cry tycks vara över måttan besvärlig att få i sin privatägda hand.

Det är Jane Campions förtjänst att Janet Frame tar upp alltmer plats i bokhyllorna här hemma. Räckte att se En ängel vid mitt bord  en enda gång för att vara fast. Sedan blev jag ju inte botad heller av att se om den … och om den … och av att läsa böckerna som ligger till grund för filmen. Och som en slingrande följd av dessa och andra ting har jag i dag velat mellan vilken av Frames nyanlända titlar jag ska ta itu med först. Har kastat inledningskikar här och inledningskikar där – och önskat att jag kunde läsa två böcker samtidigt, ett öga i varje.

Men det går ju inte. Så jag sätter väl läsglasögonen i Living in the Maniototo först, där Frame börjar med att beskriva sin roll som författare (så som jag uttolkar det) på ett finurligt och roligt sätt, mitt i allt det sorgliga utanförskapet:

”Good morning. I am here to entertain you. I will make you laugh and cry. I am Violet Pansy Proudlock, an expert in near, near-distant, and distant ventriloquism, for which I use my talking stick and my pocket head with all available fitments, top lip movement for smiling, head nodding, swivel eyes, eyelids for blinking, moving ears, squrting of water from the eyes for crying, and sensation wig for standing on end.
You might think it strange that I choose to be a ventriloquist, to be in a narrow path on the margin of creation and recreation when I could go to the centre, but I choose to be here, as an entertainer.”

Kommentering av

Hörde …

… en intervju för några år sedan med favoriten Stephen Fry där han berättade att ju längre in i en roman han kommer med sitt skrivande desto tidigare går han upp på morgnarna och sätter igång. Det hade visst något att göra med oviljan att vara ifrån sitt projekt längre än absolut nödvändigt.

Känner igen mig i det där – med den skillnaden att jag inte ställer klockan och kliver upp klockan 3 på morgonen. Behövs inte eftersom jag redan är vaken då. Ju närmare jag kommer målet desto mindre går jag och lägger mig.

Trött blir man och dränerad blir man men roligt är det. Eller så är det bara fanatiskt. Åtminstone är det snart färdigt. Om jag har tur.

Något annat som är roligt är Eighties, serien om 80-talet som kan ses på SVT Play. Boyoboy vad nostalgisk jag blev när jag såg inslaget med Adam and the Ants. Trum-trumme-trumm och anletsdragen på helt de rätta ställena, jojo, sådant gick hem när man var ung, grön och oförstörd.

Comments (2)

Dorothy säger ett sanningens ord

Har nyss läst ut De nio målarna av Dorothy L. Sayers och konstaterar att översättaren Sonja Bergvall, på den tiden då det begav sig, måste ha lagt ner själ och hjärta på att få ihop allt finlir på svenska. En hjälteinsats.

Berättelsen i sig är också ganska intressant, även om jag ganska omedelbart kunde gissa vem, hur och varför. Men det är inte Dorothy L. Sayers fel att listigheterna föll lite platt. Det är helt enkelt tiden som gått och läsekretsen som lärt sig hur deckarförfattare drar sina slipstenar.

Som Sayers själv sammanfattade saken vid en föreläsning i Oxford 1935:

”Det gäller att kunna konstruera en lögn. Däri ligger hela konsthantverket. Från början till slut är det ert enda mål och syfte, att vilseleda läsaren och få honom att tro på en osanning. Tro att mördaren är oskyldig och att någon beskedlig typ är skyldig; tro att ett falskt alibi är rätt och riktigt, att det närvarande är frånvarande, de döda levande och de levande döda; kort sagt tro på vad som helst utom sanningen.”

(Källa: http://www.dn.se/kultur-noje/dorothy-sayers-var-en-sa-marklig-kvinna?rm=print)

Lesson learned. Over and out.

Kommentering av

Som friskvårdsombudet sa

… en gång i tiden på mitt gamla jobb:

”Det är aldrig förgäves att äta.”

Det var ett svar på frågan om det var nyttigare med den ena eller den andra typen av mat.

Det är aldrig förgäves att äta.

Samma sak med meningar. Är den ena satsföljden nyttigare än den andra? Ingen av dem är i alla fall förgäves. Skriv.

Så jag gör det. Och trivs. Och när det krävs en paus ägnar jag mig åt blomsterskådning.

Det är aldrig förgäves.

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla ovanstående blomster och fler därtill finns i Botaniska trädgården, en ständig källa till uppfriskade livsandar.

 

Comments (7)

Dagens tema. Från gårdagens fotosession

Griller

 

 

Alla flyktvägar blockerade

 

 

Även den genom papperskorgen

 

 

Grinden är måhända öppen

 

 

… men vart leder den?

 

 

Till mera griller, om än bakom lås och blom

 

Comments (2)

I samma anda

 

Efter att ha varit på Sahlgrenska och blivit hanterad med nålar och plåster som sätter sig fast elakare än en alien (jupp, vi såg på Prometheus i går), kändes det rätt att bege sig till Botaniska för att koppla av en stund bland deras kaktusar.

Det var bara att följa pilarna

 

… och sedan att kliva på i stugan. Det bjöds en stol men jag avstod, behövde ingen skinkpunktur just då …

 

 

Var dessutom oartig och tackade nej till retningar i halsen:

 

 

… och till ilningar i tänderna:

 

 

Efter diverse adjön begav jag mig dit där regnet hängde i luften

 

 

… men allra mest hängde blåregn.

 

 

Mina kläder förblev torra men i parken var det tillräckligt blött för att ett skepp skulle ha sjunkit …

 

 

Ändå var det inte ett fartyg framsnickrat ur guldträd, sådana som har lättare än andra att gå till botten, tunga och förgyllda som de är.

 

 

 

Tunga och förgyllda som de är har de också lättare än andra för att falla i skogen. Så jag tog mig i akt.

 

 

Men inget föll. Allt var tyst.

 

 

Allt var tyst.

 

 

Kommentering av

Older Posts »