Archive for juli, 2012

Nedsläckning

Nu åker jag på skrivspurtsemester. Därmed hamnar den här sidan i malpåse så länge. Tills jag kommit tillbaka. Tills uppdraget blivit slutfört.

Och medan jag är borta låtsas jag att jag är här någonstans:

Annonser

Kommentering av

Nämen vad hittade jag nu då

Blev löjligt förtjust i dag när jag i en av datorns byrålådor hittade grundbultarna till fem olika och lovande historier, glatt och snabbt hopknåpade för ett antal år sedan, med hjälp av Paperback Writers enkla och inspirerande vägledning. *

Så nu, tralalala, vet jag precis vad jag ska ägna mig åt medan mina två alldeles nyskrivna berättelser ligger och saftar till sig i väntan på ett slutkok: Jag ska skriva nya berättelser, baserade på strukturer som jag hade hunnit glömma att jag en gång i tiden snickrat ihop.

Det känns lite grann som om nån plötsligt gett mig en fin present. Varsågod, här får du allt serverat, det enda du behöver göra nu är att ta fram färg och penslar och börja måla.

* Kanske bäst att förtydliga att jag inte lånade något annat än själva ”gör-så-här”-guiden. Historierna som jag hittade i gömmorna – och som jag tänker använda – var helt mina egna påhitt.

Comments (2)

Jämförelser

Jaha, så har jag alltså kommit dithän igen efter många års gnissel i maskineriet att jag bara helt tvunget nödvändigt måste ut och springa, annars blir jag tokig. Precis som jag bara helt tvunget nödvändigt måste skriva, annars blir jag deppig.

Det löjliga i hela kråksvängen är att det, det skriande behovet till trots, finns ett sådant enormt motstånd mot att ens sätta igång. Varje gång det är dags att hoppa i träningskläderna och cykla hela den långa vägen till Skatås så drar jag mig, precis som jag varje dag drar mej för att hoppa i arbetssockorna och öppna det pågående skrivprojektet.

Det är snudd på ångest som det är frågan om här. Och jag  vet varför. Det är hela den uppslukande biten som skrämmer. Så fort jag tar det första steget på löparslingan så är det vips ingen återvändo och välkommen till landet där tiden är en oviktig fjant och där allt förbyts i ett sagolikt lugn. Men när jag så småningom måste vakna upp ur transen har massor av viktig tid gått i det verkliga livet, tid som jag hade behövt för att hinna göra och fixa och ordna en massa andra saker. Därmed har det blivit dags för stressen och jäktet att göra entré.

Samma sak med skrivandet. Redan vid första meningen är det kört, jag åker raka vägen in i virveln där tiden är en illusion, där allt är lugn och frid och trivsel. Ända tills vardagen börjar väsnas och kräva sin tribut. För det visar sig att klockan visst existerade, att den fanns på riktigt och att den har gått och att jag borde ha gjort det och det och det. Så varsågod in härnäst på scenen: Stressen och jäktet.

Det är minnet av det där sabla nerviga efterspelet som gör mig skrajsen varje gång, som får mig att hitta på en massa andra saker som nog behöver göras först, innan jag kan ta itu med det jag vill egentligen. Så jag börjar måla döddansare på toadörren och syssla med andra ting som alla är lika onödiga men vansinnigt mycket enklare än att ge sig in i det allt uppslukande lugnet.

Kluddigt så det förslår, men det verkar i alla fall som om jag inte är den enda som ägnar dagarna åt att gå kring het gröt.

 

Comments (2)

Det går lite trögt i dag

… så jag lånar väl en kicka-igång-skrivandet-metod från mycket läsvärda författaren Sarah Salway. Allt man behöver är en bild och framsläppta associationer som leder till en femtio ord lång historia.

Here goes. *

Mitt huvud är fullt av människor, min bak är full av myror. Satt i en stack en stund. Människor är inte myror. De är får. Jag känner lukten av dem, deras villande spring fram och tillbaka. Jag är en fårhund, det är jag som bestämmer. Snart. Jag bidar min tid.

*Hunden som poserar så stoiskt är en fotogenisk varelse som ibland är klädd i en knallorange flytväst med handtag. Det gör att han ibland är en liten handväska. Med myror i.

Comments (2)

En våt hund

Om man lägger ihop en kall och blåsig högsommardag, en båt ut till en stillsam vik samt en flytvästklädd bordercollie som älskar tång, då får man detta:

 

 

Det är inte min jycke men han är så skojig att jag låtsas att han är det, särskilt när han ligger utslagen och sover sött i ens knä efter allt tångtuggande och frisbeejagande. Frisbeen har ungefär samma färg som dessa blomster.

 

 

Han passar jättebra i dem … den. Men han drömmer nog sötast om denna vy (när han inte drömmer om får). Tång, tång och ännu mera tång.

 

 

 

 

Kommentering av

Fick en fråga

Vilken svensk deckarförfattare tycker du är bäst?

Det var frågan. Och jag kunde inte svara. Jag som annars vet väldigt bestämt vad som gör mig förtjust och vad som inte gör det. Men så insåg jag att frågetecknet som blev hängande i luften till stor del berodde på att jag inte alltid är så säker på var gränsen mellan deckare och andra litterära genrer går.

En annan del av förklaringen till mitt ”öööh, vet inte …” är att om jag nu ska bunta ihop alla svenska författare som skriver med spänningsinslag, och med eller mot deras godkännande stämpla dem som deckarförfattare, så har jag inte läst så värst många av dem.

Om jag räknar bort Sivar Ahlrud och Bengt Linder vars Tvillingdetektiverna- respektive Dante-böcker jag slukade flera gånger om i min fjärran och (allt annat än) ljuva ungdom, så är resten av de lästa hjältarna blott dessa:

Liza Marklund – 1 bok
Leif G W Persson – 1 bok
Jan Guillou – 1 bok
Johan Theorin – 2 böcker
Mons Kallentoft – 2 böcker
Annika Bryn – 2 böcker
Åsa Larsson – 2 böcker
Camilla Läckberg – 2 böcker
Andreas Roman – 1 bok
Viveca Steen – 1 bok
Ingrid Hedström – 1 bok
Helene Tursten – 1 bok
Lars Kepler – 1 bok

Jaha, nu ser jag, ett litet bälte där i mitten ungefär, med 2 lästa böcker per författare. Och nu minns jag faktiskt att jag blev lite extra fäst vid Solstorm, Brottsplats Rosenbad – befriarna och Midvinterblod. Det var något visst med tonfallet. Och människosynen.

Comments (4)

Hur vansinnigt snäll är jag inte när…

… jag köper de två böcker som jag gått och spanat på i över en vecka – och ger bort dem i stället för att läsa dem själv? Är ju helt ofattbart vänligt av mig. Och fantasilöst, det får man inte glömma. Det är nämligen födelsedag på gång, och fastän det är egna syrran som fyller så har jag inte en aaaning om vad hon vill ha. Alltså gick jag i dag och köpte något som jag hade velat ha. Fantasilöst. Som sagt. Japp.

Hur som helst. Eftersom jag vet att hon aldrig i livet skulle lägga tid på att läsa denna min loggbok så kostar jag på mig att här göra en minnesanteckning om varför jag så gärna hade velat ha de där böckerna i min egen bokhylla:

Dels därför att jag gillar allt, allt, allt av författaren som jag tidigare har läst och dels därför att de båda böckerna börjar så härligt lovande.

”Det händer att man ser en dagslända sväva över vattenytan på en damm, så nära att den skapar krusningar på ytan lika fina som spindelväv. På så sätt kan den undvika fåglar och fladdermöss som försöker fånga den i flykten. Timothy Carrier var en och nittiotvå lång, nittiofem kilo tung, hade stora händer och ännu större fötter, så han kunde inte hålla lika låg profil som en svävande dagslända, men han försökte.”
Ur Hjälten av Dean Koontz (översättning Helen Larsson)

”Med en fatöl i handen skålade en leende Ned Pearsall för sin avlidne granne, Henry Friddle, vars död gladde honom mycket. Henry hade dödats av en trädgårdstomte. Han hade fallit ner från taket på sitt tvåvåningshus, rakt på den glada figuren. Tomten var gjord av gjuten betong. Det var inte Henry.”
Ur Vansinne av Dean Koontz (översättning Sabina Söderlund)

Jag är säkert superytlig som bryr mig om hur en bok börjar. Och hur den sammanfattas på baksidan. Och vilken titel som står på framsidan. Helst vill jag dock inget veta om författaren själv. Det förtar illusionen på någe vis. Samma visa med skådespelare och deras privatliv. Hölj i dunkel och låt mig få trivas med min verklighetsflykt i lugn och ro.

Comments (7)

Older Posts »