Archive for september, 2012

Får luktar länge

Syrran och hennes man har en fårhage. I den går nyskalade får. De är väldigt söta, och de kommer älgande så fort de får syn på mig. För de är smarta och begriper att jag gillar dem.

Eller så kommer rusande därför att de fått syn på dumma hunden som ser ut som en räv som tror att han är en varg som bara vill att de ska springa hela tiden. Skitjobbigt, det tycker vilket vettigt får som helst.

Ulltottarna har dock listat ut att stormens öga är i punkten där alla eventuella tvåbeningar är. Alltså söker de sig dit. Vilket i det här fallet betydde punkten som var jag.

De är tunga och starka när de trängs, och det är lätt hänt att man blir omkullvält. Men jag klarade mig. Höll mig på benen, så bra var jag. Det kändes fint. Hade nog inte gillat att hamna på aktern i blötmarkerna och sedan gå omkring med sumpbak resten av dagen.

Dock. Trots att jag avvärjde hotet att förvandlas till ett träsktroll så luktar jag, alla dessa timmar senare (efter tvätt och klädombyte), fortfarande av fårskalle. Inte min favoritlukt precis. Om jag ska vara ärlig är den lite unken.

Ska föreslå syrran att hon och hennes make skaffar kor i stället. Nä, inte i stället, det vore synd om gullefåren. Men också kanske. Kor doftar så väldigt lantligt och rart.

Fast syrran och hennes äkta hälft kommer garanterat att säga nej. ”Upp i ottan och mjölka, utanpå allting annat?!” Aldrig i livet! Fåren har vi för att vi har en fårhund, inte en kohund. Snabb är han också, det är inte en ko. Fatta!”

Precis så kommer de att säga. Jag bara vet det.

Här gäller det alltså att tänka om. Undrar om en ko skulle få plats på balkongen här hemma…?

Får fundera mer på det lite senare. Busbon gav mig nyss ett skojigt uppdrag. Eftersom han håller på att redigera delar av sin musik till en samling som ska gå i sagans tecken behöver han lämpliga bilder till omslaget. Så nu ska jag rota runt bland alla knäppta fotografier genom åren och se vad jag kan hitta.  Tihi.

Annonser

Kommentering av

Kultur eller natur?

I mitt fall föll valet på natur.

 

 

Ägnade massor av tid på onsdagskvällen åt att försöka planera för mitt framemotsedda torsdagsbesök på Bokmässan, men efter att ägnat flera timmar åt att misslyckas totalt med att tota ihop ett vettigt schema var jag så mätt på alltsammans att jag, när torsdagsmorgonen slutligen infann sig, valde bort hele rasket och gick på Universeum i stället.

 

 

Vad ska man säga om det? Jag bytte bort Monika Fagerholm, Helene Schjerfbeck, Erlend Loe, Åsa Larsson, Ludwig Wittgenstein, Mårten Sandén, Sara Kadefors och Jonas Gardell mot sandtigerhajar, dödsormar, silkesapor, dinosaurier, fågelspindlar, papegojor, palettkirurgfiskar (hejsan Doris), pannkakor med sylt och grädde, komulerockor, bollar som dansade i varmluft, m.m. Och jag är mycket lycklig över beslutet.

 

 

Har ingen aning om vad jag missade på Bokmässan, men jag missade i alla fall inte den pluttesöta nyfikna goeldisapan som hoppade omkring så nära intill oss att busbon till och med fick pälskontakt.  Vilket bevisade att regnskogsdjur skiter fullständigt i skyltar som säger inte röra.

 

Det bästa av allt:

Bokmässan är inte över än. I morgon är en ny dag. Och på söndag slinker jag nog in på aktiviteterna som äger rum på Världskulturmuseet.

Comments (7)

Hopp om framtiden

På UR:s sida hittade jag en halvtimmesdokumentär om Phiona Mutesi, 14 år och ugandisk och afrikansk juniormästare i schack. Jag hoppas att det, sedan programmet gjordes 2011, har gått precis så där underbart bra för henne som man vill att det ska göra när man ser och hör henne. När hon pratar med sin tränare Robert, spelar schack i Sibirien och skriver brev till sin mamma får jag stort hopp om mänskligheten.

Comments (2)

Och det finns fler

… som stryker allt, det mesta, eller åtminstone 90%, av det de skriver.

Tänker på Dmitrij Sjostakovitj, som förutom att vara en makalös kompositör, också hade förmågan (enligt vänner som är insatta i ämnet) att lämna  ifrån sig sina verk utan att haka upp sig på det han insåg skulle ha kunnat göras annorlunda eller bättre.
Alla former av förbättringsidéer lade han i stället in i sina nästföljande verk.
Smart. Kan man bara leva enligt den taktiken kommer aldrig vare sig livet eller produktionen att gå i stå.

Det ösregnar i dag. Vi skulle ha rest bort men pengarna kom i vägen. Känns skitsynd att inte vara ett av alla de där riskkapitalföretagen som lever loppan just nu … fast, just det, så var det ju, om inte jag och en massa andra helt vanliga hel- och halvfattiga slitvargar funnits skulle de ju faktiskt inte ha kunnat leva loppan. Tur också att de har Reinfeldt & Co som bevakar deras intressen, annars hade jag nog börjat oroa mig för dem.

Kommentering av

Som en helt ny skrivarkompis

Efter att ha strukit i stort sett varenda mening i min bitiga tävlingsnovell och skrivit nytt mellan varenda jäkla rad med pyttesmå kulspetspennebokstäver och nu står (sitter) inför den vansinnigt skojiga (flåshurtigt peptalk) fasen att peta in alla ändringar i datorn så känner jag mig enormt upplyftad av Peter Elbows ord. Han har haft precis samma problem som jag – och tagit sig ur dem. Underbart uppmuntrande.

Comments (5)

Sol och regn om vartannat

Kära loggbok, i dag hjälpte jag en man i Köpenham. Han blev så glad att han sa Hvor er det smukt! flera gånger. Då blev jag också glad.

Innan dess var jag inte glad. Kände mig oense med mattemagistern, ekvationernas enastående ekvilibrist, som tycker att allt som har med talföljder och summor att göra är busenkelt. Det lär man sig på en dag, säger han. Så fan heller.

Blir jag klokare av det här? Well, aaa little…

Kommentering av

Svårbedömt

En text som man gillar att skriva, blir den automatiskt bättre än en text som får en att våndas och svettas blod?

Sitter med tre nyskrivna noveller och har väldigt svårt att avgöra  vilken som är bäst, vilken jag ska försöka mig på att skicka iväg till Umeå (glöm äran, det är tillskott i kassan jag behöver!).

Jag tycker om dem allihop, men de två första novellerna var plågsamt svåra att skriva (gräv där du står men håll distansen), medan den tredje fick mig att skratta – trots att den är (nästan) lika mörk som de två andra. Tänkte mer än en gång under skrivandet att hihi, vad knasiga de är och vad bra det blir!

Men när busbon hade läst sa han: ”Är det nåt du vill fråga mej om?”

Det var definitivt den intressantaste respons jag någonsin fått. Dessutom hade han köpt Mary & Max på dvd, så nu kan jag se filmen precis när var och hur jag vill. Den är underbar, förtjusande, tänkvärd, rolig, sorglig, medryckande, skicklig, vacker och charmig och en massa, massa andra bra saker.

Busbon gillade den andra novellen bäst. Han sa att den bet hårdast.

Jag håller nog med.

Det som biter är kanske bättre än det som skrattar? Är det novell nummer två jag ska satsa på? Läsa igenom en sista gång, putsa och skicka iväg … och inte tänka på vad jag lärt mig om hanteringen av inkommande brevberg: En hurtig föreläsare direkt från arbetslivet berättade (flabbande) om hur en flod av jobbansökningar till en fin företagstjänst hade hanterats genom att högsta hönset helt enkelt slängt hälften av breven oöppnade, allt för att minska arbetsbördan och eventuell beslutsångest. Roligt för honom (och föreläsaren), sorgligt för brevskrivarna.

Men så går det inte till i novelltävlingssammanhang, nä, det kan jag väl aldrig tro.

Comments (3)

Older Posts »