Får luktar länge

Syrran och hennes man har en fårhage. I den går nyskalade får. De är väldigt söta, och de kommer älgande så fort de får syn på mig. För de är smarta och begriper att jag gillar dem.

Eller så kommer rusande därför att de fått syn på dumma hunden som ser ut som en räv som tror att han är en varg som bara vill att de ska springa hela tiden. Skitjobbigt, det tycker vilket vettigt får som helst.

Ulltottarna har dock listat ut att stormens öga är i punkten där alla eventuella tvåbeningar är. Alltså söker de sig dit. Vilket i det här fallet betydde punkten som var jag.

De är tunga och starka när de trängs, och det är lätt hänt att man blir omkullvält. Men jag klarade mig. Höll mig på benen, så bra var jag. Det kändes fint. Hade nog inte gillat att hamna på aktern i blötmarkerna och sedan gå omkring med sumpbak resten av dagen.

Dock. Trots att jag avvärjde hotet att förvandlas till ett träsktroll så luktar jag, alla dessa timmar senare (efter tvätt och klädombyte), fortfarande av fårskalle. Inte min favoritlukt precis. Om jag ska vara ärlig är den lite unken.

Ska föreslå syrran att hon och hennes make skaffar kor i stället. Nä, inte i stället, det vore synd om gullefåren. Men också kanske. Kor doftar så väldigt lantligt och rart.

Fast syrran och hennes äkta hälft kommer garanterat att säga nej. ”Upp i ottan och mjölka, utanpå allting annat?!” Aldrig i livet! Fåren har vi för att vi har en fårhund, inte en kohund. Snabb är han också, det är inte en ko. Fatta!”

Precis så kommer de att säga. Jag bara vet det.

Här gäller det alltså att tänka om. Undrar om en ko skulle få plats på balkongen här hemma…?

Får fundera mer på det lite senare. Busbon gav mig nyss ett skojigt uppdrag. Eftersom han håller på att redigera delar av sin musik till en samling som ska gå i sagans tecken behöver han lämpliga bilder till omslaget. Så nu ska jag rota runt bland alla knäppta fotografier genom åren och se vad jag kan hitta.  Tihi.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.