Archive for animerat

På jakt efter den stämning som flytt

Är sorgligt medveten om en utebliven förtjusning inför december och alla dess högtidligheter. Så, som en första motåtgärd tänker jag rota fram pulkorna ur källaren och släpa med mig busbon ut på fingerbitande, snorrinnande och svanskotestötande åkturer i de allra roligaste backarna. Finns en hel del att välja mellan häromkring.

Sedan är det väl bara att införskaffa juledoftande gransris, mönstra apelsiner med lika juledoftande kryddnejlikor och därefter sätta igång med själva julpysslet – kanske medan gamla animerade juläventyr rullar i bakgrunden (med alla sina låtsassnälla burkigheter som barnet i mig minns som idel trivsel).

Sedan vore det väl som själve sjutton också ifall inte decemberstämningen infann sig till slut…

Annonser

Comments (2)

Romanfigurerna

Hade tillfälligt glömt bort att jag för alltför länge sedan lät mina fiktiva huvudpersoner komma till tals på film. Det är inte riktigt så här och så här de ser ut och låter, men de animerade typerna sätter ändå fingret (fingrarna?) på vad det hela handlar om och vilken sorts relation roman-T och roman-J har till andra och varandra.

Jag gillar T och J skarpt, och har längtat efter dem under alla månader som det saknats tid och möjlighet att skriva om dem.

Augusti ut, sedan ska mina vänner få springa i mål. Innan dess kanske det hinner bli en ny film. De är skojiga att göra, och faktiskt lite nyttiga också. De hjälper en att bibehålla fokus på vad tusan texten egentligen ska gå ut på. På Xtranormal är det fritt fram för fantasin.

Kommentering av

Längtar mig knasig

Efter x antal månaders väntan fick jag äntligen bibliotekets exemplar av Shaun Tans bildberättelse Det röda trädet i min hand.

Dröjde inte många minuter förrän jag insåg att jag måste måste måste ha ett eget ex av boken. Så nu har jag beställt och snart, tralalalahurravajaegla, kommer paketet (eller hur, brevbärarn?!). Tillsammans med Ankomsten samt The lost thing, som även gick och blev en prisbelönt och underbar kortfilm.

Comments (1)

Kan de så kan väl en ann’?

Tre timmars skrivande brukar räcka för att jag ska känna mig ganska trött och dränerad. Men det är ytterst mesigt har jag förstått när jag läst och hört hur långa arbetspass somliga författare är vana vid.

Dean Koontz, till exempel, jobbar 10-11 timmar varje dag. Inte undra på att hans meritförteckning är så magnifik, trots att han aldrig går vidare till nästa sida förrän han blivit helt nöjd med den han för tillfället sitter med – vilket kan innebära 20-30 omskrivningar.

Koontz är inte den enda som klarar av att skriva halva dygnet. Det gör även Jeffery Deaver, det fick jag reda på när jag besökte Nina Harringtons trevliga blogg. (Där finns även en länk till ett videoklipp med Deaver.) Till skillnad från Koontz som inte planerar sina romaner i förväg så ägnar Deaver 8-10 timmar om dagen i ca 8 månader åt att göra upp en handlingsplan för sina historier. Därefter sätter han igång med själva skrivandet som tar ca 2 månader. Sedan är det dags att börja jobba 10-12 per dag med omarbetningen av texten. Denna process kan enligt Deaver innebära så mycket som 40 olika genomskrivningar innan han blivit helt nöjd. Nej, innnan förlaget sliter manuset ur händerna på honom och säger att nu får det räcka.

För den som inte är särskilt glad i bearbetningsfasen (syftar här diskret på mig själv) så är ovanstående information väldigt nyttig. Den kastar liksom ett helt nytt ljus över den svettiga omskrivningsvåndan. Ska nämligen erkänna att jag, när jag hunnit fram till tredje eller fjärde vändan, vanligtvis blivit så less på alltihop att jag bara vill öppna fönstret och låta vinden ta precis vad tusan helst den vill ha.

Men nästa gång uthålligheten börjar säcka ska jag minnas att det inte är läge att sucka, inte förrän jag samlat på mig minst 40 omskrivningar per manus. Samt 12 timmar nonstop vid datorn. Hver eneste dag.

Förresten, så här skulle jag vilja kunna teckna.

Så skickligt att det är lätt att missa sir Ken Robinsons kloka ord.

Comments (2)

Gamla klassiker

Hittade nyss fram till Ria Press och en uppsjö böcker i pdf-format av underbara författare som Jane Austen, Jack London, Jerome K. Jerome och en massa massa andra.
Dock verkar det gå nån sorts troll i länkarna till just Austens romaner eftersom de ibland gömmer sig bakom imperiet och ibland hukar bakom andra toppenböcker, dvs bakom ”Empire” respektive ”Other Great Books”.
I övrigt är det fritt fram att frossa och glädjas och att räkna kallt med att det är helt i sin juridiska ordning det som Ria Press gjort när de tillgängligfierat alla dessa ljuvliga böcker alldeles gratis.

Längtar så mycket efter äventyr just nu att det nog får bli Treasure Island först.

Femton gastar på död mans kista
Hej och hå och en flaska med rom
Sjung och låt djävulen ta det sista
Hej och hå och en flaska med rom

Kommentering av

Jag vill också vara en bläckflicka

Dagens inspirerande läsning var berättelsen om hur Debbie Ridpath Ohi, alias Inkygirl, med goda vänners hjälp vände ett nej tack till ett ja tack.

Hennes bilder är så fina! Och många gånger väldigt skojiga.

Bara för det ska jag följa hennes exempel och varje dag måla en ny liten betraktelse. Bara för att det kommer att göra mig glad. Och bara för att vem-vet-vad-det-kan-släppa-loss-i-övrigt. För hittills i dag har jag bara grunnat och grunnat utan att komma nånvart. På infallsvinklar och berättarstilar och meningar med alltsammans, samtidigt som jag letat mig snurrig bland alla sparade idéer och uppslag och lösryckta meningar efter något som ska passa ihop med novellen som ligger på lur och vägrar komma fram förrän allt ligger framdukat och färdigt.

Kommentering av

Två skräckisar på raken

I lilla högen av nyligen lästa böcker ligger två skräckromaner: Odd Thomas av Dean Koontz och Styggelsen av Amanda Hellberg. Böckerna är så olika till form och innehåll att jag egentligen inte borde jämföra dem, men jag gör det ändå. Båda romanerna påminner läsaren om att det är människor och inte spöken som bör fruktas, men skillnaden är att Styggelsen är så klaustrofobiskt vidrig att jag garanterat kommer att få mardrömmar i natt. Att Hellberg dessutom skriver demoniskt bra gör inte saken bättre (eller hur man nu ska se det) eftersom det gör att boken sitter som klistrad i händerna. Inget annat val än att sitta där och känna sig kräkfärdig i Eva Evanders och hennes brors sällskap. Sida upp och sida ner.
Odd Thomas är rena gullesagan i jämförelse. Jag behöver fler gullesagor. Genast!

Kommentering av

Older Posts »