Archive for börjor

I dag ringde en man från Long Beach

Så börjar Chuck Palahniuks roman Diary. Åtminstone om man ska tro min översättning så här i flygande fläng*.

Romanens hela första sida låter ungefär så här:

”I dag ringde en man från Long Beach. Han lämnade ett långt meddelande på telefonsvararen, han mumlade och skrek, pratade fort och långsamt, svor och hotade att ringa polisen och få dig arresterad.
I dag är det den längsta dagen på året – men det är det å andra sidan varje dag.
Vädret utlovar en stigande oro följt av en fullt utvecklad skräck.
Mannen som ringde från Long Beach, han säger att hans badrum är borta.”

Det räckte att läsa dessa få meningar för att jag omedelbart skulle förstå att detta var en roman för mig, att den skulle bjuda på riktig tvättäkta höjdarläsning. Och jag hade rätt. Palahniuk höll (som alltid) stilen rakt igenom.

Mitt i all min förtjusning över boken vaknade dock en irritation. På mig själv: Varför är jag, som vet exakt vad jag gillar att läsa, tvungen att kämpa så infernaliskt varje gång jag ska tota ihop en berättelse? Varför är det inte lätt som en heliumballong för mig att skriva precis den sortens texter som jag själv skulle vilja läsa?

Kanske har det med prestationsångest att göra? Kanske tänker jag alltför mycket på att jag skulle vilja skriva som mina stora idoler (Janet Frame, Elsie Johansson, Pär Lagerkvist, Chuck Palahniuk, Peter Törnqvist, med flera med flera), men att det ju inte går för då blir det ju härmigt och löjligt och då gäller det att i stället hitta en egen stil som är lika mitt i prick men hur gör man det när man är så häpen över, och förtjust i, sina hjältars fantasi och formuleringskonst att man inte vill lämna deras underbara världar?

Möjligen är skrivandet alltid en kamp. För alla. Ja, så är det nog. Så. Det är bara att strida vidare. Och där emellan fortsätta att läsa goda författare.

Härnäst på tur: Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Måste med röda öron erkänna att jag aldrig tidigare läst dessa alster, men återigen räcker det att studera de första meningarna för att genast sugas in i texten. Jäkla Selma, vad bra hon var!

*Kan inte hitta någon officiell översättning av boken. Vilket är extremt konstigt.

Annonser

Comments (4)

Verktygslåda för författare

Vilket berättarperspektiv passar ens berättelse bäst? Hur får man det att gnistra om sina romankaraktärer? Vad ska till för att dialogen ska bli riktigt bra?
Dessa och andra frågor försöker man besvara på Fiction Writing.

Önskar att jag hade tid att dröja mig kvar en liten stund bland alla dessa tips. Det har jag inte. Har massor av jobb som väntar. Hinner inte ens leka med ”börjorna” som jag hittade på tidigare i dag:

1. Det låg grus överallt …

2. ”Vad sa du att du hette?”

3. De hittade hundens halsband utanför grannens garage.

4. Tre stycken, det var så många de var.

5. ”Tvätteriet i Alingsås” stod det på filten som han smög ner i väskan.

Men vissa saker bara måste man ta sig tid med. Som att plocka fram alla gamla LP-skivor med Kate Bush och lyssna-minnas-förflyttas tills man glömmer alla sorger och eländesbekymmer.

Kommentering av

Inledningar

Hemhåvat från biblioteket i dag. Fem ungdomsböcker. Svårt att veta vilken jag ska ta itu med först. Alla börjar bra och alla börjar olika. Gemensamt för dem är att de gör mej nyfiken på vad som ska ske härnäst. Så. Det kvittar hur startskottet smäller, bara det får det att fladdra till i skynket så att en konflikt skymtar, stor eller liten spelar pelle.

Hur som helst. Får väl dra lott om läsordningen.

1
Blod! Inget tvivel om saken!
Han stirrade på den röda fläcken genom förstoringsglaset. Sedan flyttade han pipan över till andra mungipan och suckade. Naturligtvis var det blod.
Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren

2
Jag var ledsen när mamma dog.
Hon var en av de första och det fanns tid att sörja.
Vi var många i kyrkan och det var fullt med blommor.
Prästen talade om mamma som om han kände henne.
Han pratade en del om Gud också.
Som om det fanns en.
De tusende av Petter Lidbeck

3
Allt började när jag var i mitt torsdagssovrum och spöktränade. Jag har allltid spöktränat regelbundet, eftersom jag var säker på att det vore mycket lättare att hitta ett spöke om spöket trodde att jag också var ett spöke.
Araminta Spookie Mitt spökhus av Angie Sage

4
Vad var det som small?
Jean stannade och lyssnade. Inte för att han brukade vara mörkrädd, men den här natten kändes svartare och kusligare än någon annan han hade varit med om.
Stormen rasade bland trädens kronor.
Spöket på Örneborg av Maj Bylock

5
Det fanns de som kallade Sannas mamma för häxa medan hon fortfarande levde. Men sedan gjorde de naturligtvis inte det. När de pratade om henne efteråt sa de ”läkekunnig” och ”med fantastiska kunskaper om örter” och en massa annat trams som lät tillgjort och fånigt.
Puman av Laura Trenter

Kommentering av

Där idéerna bor

Författaren till en av mina favoritnovellsamlingar, Ballistics, lägger med viss (o)regelbundenhet ut uppslag till berättelser på sin blogg, Boot Camp Keegan. Mycket lyxigt. Vad sägs till exempel om ”Medborgare 14356”? Eller ”Broccolifrågan”? Eller bara ”John”?
Andra små sentenser som får min hjärna att gå igång är: ”En munfull aska”, ”Håll den här”, ”Jag tänker stå här, något lär komma”, ”Han var en människa med väldigt få delar” och ”De har uppfunnit en ny frukt”.
Så mycket att välja på. Är väl bara att hugga något i mängden.

Är man redan fullproppad med idéer kan man antingen starta ett eget träningsläger eller också läsa en intervju med Alex Keegan.

Kommentering av

Börjor

Hur inleder man en roman? Många sakkunniga ger rådet att hugga tag i läsaren genom att genast, helst i första stycket, presentera protagonisten (huvudpersonen), hennes/hans högsta önskan, hindret för att det ska kunna gå i uppfyllelse, miljön, samt antagonisten (”fienden” som kan vara en person, ett föremål, ett naturfenomen, osv.).

Aha, tänker jag, och plockar genast och slumpmässigt fram fyra av mina favoritromaner. Hur ser läsarhuggatagandet ut i dem?

”En grön jägarmössa klämde ihop övre delen av huvudet, som liknade en köttig ballong. De gröna öronlapparna svämmade över av stora öron, oklippt hår och de tunna borst som växte inne i själva öronen och stack ut på båda sidorna likt körriktningsvisare som pekade åt två håll samtidigt. Tjocka, putande läppar framträdde under den buskiga svarta mustaschen och övergick i små veck i mungiporna, fulla av ogillande och smulor av potatischips.”
Ur Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole

Protagonist – japp, önskan och hinder – näpp, antagonist – näpp, miljö – näpp

”Laurids Madsen hade varit i himlen, men kom ned igen tack vare sina stövlar.
Han for inte så högt upp som till en masttopp, knappt upp till storrån på en fullriggare. Men han hade stått vid Paradisets port och sett Sankte Per, även om det bara var röven som Hinsidans väktare visade honom.”
Ur Vi, de drunkade av Carsten Jensen

Protagonist – japp, önskan och hinder – kan anas, antagonist – kan anas, miljö – japp

”Den första ljusstråle, som belyser det dunkel och i en bländande klarhet förvandlar det mörker, som synes omgiva den tidigare historien om den odödlige Pickwicks offentliga bana, härledes sig från genomläsningen av följande inledning till Pickwick-klubbens förhandlingar, vilken utgivaren av dessa papper anser för ett synnerligt nöje att få framlägga för sina läsare, såsom ett bevis på den omsorgsfulla uppmärksamhet, outtröttliga flit och fina urskillning, varmed han forskat bland de mångfaldiga dokument, som blivit honom anförtrodde.”
Ur Pickwick-klubben av Charles Dickens

Protagonist – näpp, önskemål och hinder – näpp, antagonist – näpp, miljö – näpp

”Till en början låtsas den nye ägaren att han aldrig tittade på golvet i vardagsrummet. Aldrig tittade ordentligt. Inte första gången de vandrade runt i huset. Inte när mäklaren visade dem runt i det. De hade mätt rummen och sagt åt flyttgubbarna var de skulle ställa soffan och pianot, burit in allt de ägde och aldrig egentligen stannat upp för att titta på vardagsrumsgolvet. De låtsas.
När de sedan kommer nerför trapporna den första morgonen är det plötsligt där, ristat i golvet vita ekplankor:
FÖRSVINN”
Ur Lullaby av Chuck Palahniuk (min övers.)

Protagonist – japp, önskan och hinder – kan anas, antagonist – kan anas, miljö – japp

Min djärva slutsats är: Har man en bra berättelse så kommer det att märkas ganska snart. Hur man än väljer att börja.

På tal om berättelser, vill man få inspiration och struktur i sitt skrivande finns det en finfin plats på nätet: Veronica Gröntes Makete.se
Och vill man ge och få respons på sina texter är det bara att surfa iväg till Skrivboken.nu

Kommentering av

Liket gör entré

Många kriminalromaner inleds med en dramatisk händelse av något slag, det kan vara ett mord eller upptäckten av ett dito. Förmodligen är det ganska svårt för den enskilda kriminalförfattaren att hitta en unik infallsvinkel på sin krok*, det vill säga den inledande dramatiken . Men i Judaskyssen har Anna Grue fixat ihop en likupptäckt som får åtminstone mig att bli klarvaken. Det är inte ett lekande barn, en hundrastande man eller en bricktappande hushållerska som hittar den döde på sidan 2. Det är en igelkott.

Har för jämförelsens skull plockat fram några kriminalromaner ur bokhyllorna för att se hur andra författares startskott ser ut:

1. Får det vara en liten prolog? Prologerna dominerar. Överlägset. Oftast bjuder de på ett datum i det förgångna och en våldsam eller kryptisk scen som sedan ligger till grund för bokens händelser i nutid – bekvämt instuvad bakgrundsinformation, helt enkelt.
Exempel: En ovanligt torr sommar av Peter Robinson, Det blod som spillts av Åsa Larsson, Skulptrisen av Minette Walters, Med svek i sinnet av Elizabeth George, Brottsplats Rosenbad befriarna av Annika Bryn, Sprängaren av Liza Marklund, Lärarinnan i Villette av Ingrid Hedström och Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.
Vill man dessutom lära sig hur man kan leka med tiden i prologen kan man läsa Midvinterblod av Mons Kallentoft.
Prologens bakgrundsinformation kan också överlämnas till läsaren i form av en tidningsnotis. Så gör till exempel Minette Walters i Iskällaren. Och i Blomsterkronan är det en dagboksanteckning som kommer till användning. (Walters bakar ofta in tidningsurklipp, brev och liknande i sina böcker).

2. Välkommen till brottsplatsen. Att liket gör entré på de allra första sidorna sker inte fullt så ofta som jag hade inbillat mig (åtminstone inte i böckerna som står här hemma). Hittade den sortens dramatik i bland annat Den krossade tanghästen av Helene Tursten, Med smak för döden av P.D James och i Book of Shadows av Alexandra Sokoloff (och så ovan nämnda Judaskyssen förstås).

3. Det kryper sig på. Inledningen behöver inte bestå av äckliga mördare som tänker högt eller barn som hittar halvt förruttnade lik i vassen för att man genast ska fatta att det är nervös spänning på gång. Se bara på Händelser vid vatten av Kerstin Ekman.

4. Nu tar vi det lilla lugna. En och annan kriminalroman inleds så oerhört stillsamt att ”skenande puls” och andra uppjagade uttryck är det sista man tror sig behöva ha nära till hands. Föga anar man … Det greppet fungerar fint det också. För den som behöver övertygas om saken är det bara att läsa Demonens död av Anne Holt eller En midsommarnattsdröm av Arne Dahl. Eller kanske ännu hellre Foucaults pendel av Umberto Eco och Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg (om man nu får kalla dessa två sistnämnda mästerverk för kriminalromaner?).

5. Invagga i falsk och humoristisk säkerhet. Ungefär vad sker i Stadsrådet-böckerna av Bo Baldersson.

Finns många flera exempel på fiffiga inledningar men allt detta letande har gjort att jag fått syn på en massa titlar i bokhyllorna som jag hade glömt bort och som jag vill läsa om. Rosens namn, Samlade dikter av Dan Andersson, Dumskallarnas sammansvärjning … ujuj, tiden går och jag också. Morsning.
.

* I anglosaxisk så-här-grabbar-du-tag-i-din-läsare-litteratur oftast benämnd ”hook”.

Kommentering av