Archive for film

Efter mycket letande

… hittade jag ”Do not I love thee” i en version som lät ganska äkta och nära intill det lite medeltida sätt de sjunger den på i ”Lawless”, en film som dröjer sig kvar länge, länge tack vare ursnyggt bildberättande, övertygande skådespelarprestationer samt (mestadels) finfin musik.

bröderna bondurant

Filmen (baserad på Matt Bondurants roman The wettest country in the world) handlar om de tre bröderna Bondurant som lyckats hitta en nisch i förbudstidens USA och som det går hyfsat bra för, ända tills en überkorrumperad åklagare och superüberjävlig inspektör träder in på scenen. Då börjar mycket tråkiga saker hända.

Men bröderna som inte är några veklingar, och som alla har sina egna speciella ”krafter”, är inte beredda att rulla över på rygg bara så där…

Om jag tänker bort de onödiga scenerna med närbildsvåld, samt de obegripliga scenerna med nakna kvinnor, så konstaterar jag att ”Lawless” är en film som jag nog måste se om inom kort. Om inte annat så för att höra den häftiga musiken som Mia Wasikowskas rollfigur spelar när hon introduceras för minstingbrorsan i familjen Bondurant – för att inte prata om den underbara psalmen hon sjunger med sin filmprästpappas församling (”Do not I love thee”) när minstingbrorsan Bondurant springer ifrån sin sko (lite grann som Askungen, inser jag nu, fast med svett och skäggstubb).

Annonser

Kommentering av

Soon, my precious

The Hobbit, snart kommer den på bio. Jag tänker se den. Alla gånger. För om inte annat så kommer Gollum att vara värd hela biljettpriset, det ser jag redan på sjuminuterstrailern – som för övrigt sammanfattas väldigt roligt av SVT Filmbloggens Kristoffer Viita.

Hoppas dock att det där med döda djur är elaka rykten och ingenting annat. Om påståendena visar sig vara sanna, ja, då tar jag tillbaka det där med att jag ska se filmen. Gollum eller ej, då bojkottar jag.

Kommentering av

Även om

… jag inte kan delta i NaNoWriMo i år så finns det inget som hindrar att jag gör som Alexandra Sokoloff föreslår, listar minst 10 favoritfilmer. Syftet är att vaska fram alla de element som man tilltalas av i en historia – och som man därför bör låta ingå när man själv berättar en saga.

Listan, alltså. Utan inbördes rangordning:

De sju samurajerna (Akira Kurosawa)
Pianot (Jane Campion)
Alien (Ridley Scott)
Star Trek (J.J. Abrams)
En ängel vid mitt bord (Jane Campion)
River King (Nick Willing)
Den gode, den onde, den fule (Sergio Leone)
Sjöfartsnytt (Lasse Hallström)
Det sjunde inseglet (Ingmar Bergman)
Let Me In (Matt Reeves)
Winter’s Bone (Debra Ganik)
What’s Eating Gilbert Grape (Lasse Hallström)
Gladiator (Ridley Scott)
Yojimbo (Akira Kurosawa)
Papillon (Franklin J. Schaffner)
Moonrise Kingdom (Wes Anderson)

Av detta drar jag slutsatsen att jag i mitt eget skrivande alltid bör fokusera på huvudpersoner som är utstötta på ett eller annat sätt men som ändå alltid hittar lyckan till slut (om än icke i världens ögon).

Konstigt nog finns det inte en enda vampyr, trollkarl eller superhjälte med i ovanstående samling. Kanske hänger ihop med att den senast sedda superhjältefilmen var nya Spiderman. Och det mest bestående minnet av den är att män som nakna vaknar upp nere i stans avlopsssystem alltid kan räkna med att det ligger hela och rena filtar och väntar på dem, klara för blygsam insvepning. Go figure!

Kommentering av

Gympa för smilgroparna

Trots att jag storgillar de två första Terminatorfilmerna gillar jag nästan detta lustmord på dem ännu mer. Svensk humor när den är som bäst. Allvar.

Kommentering av

En riktig stinkig dag

Denna dag har varit fylld av så många konstiga, tröttsamma och deprimerande dörrar i ansiktet att det inte var förrän jag var i höjd med Tangdynastin på Röhsska som lusten att checka ut släppte lite grann. Och när Joel Speerstra så småningom hade spelat den sista Bach-tonen på klavikordet i Vasakyrkan var nästan allt bra igen. (Smakprov på hur skicklig Speerstra är finns bland annat här.) Så jag är väldigt glad att det finns något som heter Kulturnatta.

Glad är jag också för att vi snart ska se film. Har tjuvkikat på trailern och jag tror filmen är bra. Den har i alla fall fått 8,1 på imdb.com.

Comments (2)

Svårbedömt

En text som man gillar att skriva, blir den automatiskt bättre än en text som får en att våndas och svettas blod?

Sitter med tre nyskrivna noveller och har väldigt svårt att avgöra  vilken som är bäst, vilken jag ska försöka mig på att skicka iväg till Umeå (glöm äran, det är tillskott i kassan jag behöver!).

Jag tycker om dem allihop, men de två första novellerna var plågsamt svåra att skriva (gräv där du står men håll distansen), medan den tredje fick mig att skratta – trots att den är (nästan) lika mörk som de två andra. Tänkte mer än en gång under skrivandet att hihi, vad knasiga de är och vad bra det blir!

Men när busbon hade läst sa han: ”Är det nåt du vill fråga mej om?”

Det var definitivt den intressantaste respons jag någonsin fått. Dessutom hade han köpt Mary & Max på dvd, så nu kan jag se filmen precis när var och hur jag vill. Den är underbar, förtjusande, tänkvärd, rolig, sorglig, medryckande, skicklig, vacker och charmig och en massa, massa andra bra saker.

Busbon gillade den andra novellen bäst. Han sa att den bet hårdast.

Jag håller nog med.

Det som biter är kanske bättre än det som skrattar? Är det novell nummer två jag ska satsa på? Läsa igenom en sista gång, putsa och skicka iväg … och inte tänka på vad jag lärt mig om hanteringen av inkommande brevberg: En hurtig föreläsare direkt från arbetslivet berättade (flabbande) om hur en flod av jobbansökningar till en fin företagstjänst hade hanterats genom att högsta hönset helt enkelt slängt hälften av breven oöppnade, allt för att minska arbetsbördan och eventuell beslutsångest. Roligt för honom (och föreläsaren), sorgligt för brevskrivarna.

Men så går det inte till i novelltävlingssammanhang, nä, det kan jag väl aldrig tro.

Comments (3)

Lära av andra

Såg Snow White and the Huntsman häromkvällen och tyckte att det bästa med hela rasket var Florence + The Machine (som hördes under eftertexterna). Filmen i sig innehöll visserligen massor av vackra bilder och en antydningsvis intressant elak/plågad drottning med vidhängande bror, men vad hjälpte det när det fullständigt saknades logik och sammanhang mellan scenerna?

Minnesanteckning vid eget skrivande: se till att scenerna hänger ihop med varandra samt, om det blir en film, anlita Florence.

Den allra superbästa låten som någonsin hört samman med en sagoprinsessa är dock  tveklöst ”Holding out for a Hero” som Frou Frou (Imogen Heap) sjunger under eftertexterna i Shrek 2. Om jag skulle få för mig att skriva i någon form av prinsessgenre skulle detta få bli min inspirationsmusik nummer ett, inget snack.

Comments (2)

Older Posts »