Archive for foto

Hur går det?

… frågade Sucken.

Alldeles ytmärkt, svarade jag.

Jaha, så den är klar nu då, romanen? frågade Sucken.

Alldeles nästan, svarade jag. Första genomskrivningen är klar. Tidslinjer ska friseras, språket ska putsas och sedan är det bara resten kvar. Alltså utskick och väntan.

Sucken snörpte på matintagshålet och frågade om inte allt det där borde ha varit ur världen för länge sedan. Är du inte väldigt mycket efter med allting?

Frågade Sucken.

Alldeles visst, svarade jag. Men …

Men, avbröt Sucken, i stället har du brödjobbat, matematiserat och fotografrat och haft dig.

Alldeles sant, svarde jag. Sådant är också viktigt. Och nu är jag som sagt nästan klar. Visst är det bra?

Sucken sa att det var det inte alls och så sa hon att hon var trött på mig och livet och på hele skiten.

Då drog jag med henne ut på en fotosession av majgrönskan.Vilket gjorde henne på bättre humör.

Så mycket bättre, faktiskt, att jag fick lov att fota henne.

Sakta men säkert blev hon alltmer bladglad.

 

 

 

 

 

 

 

Glädjen växte exponentiellt …

 

 

 

 

 

 

 

… tills hon började se blommor. Skitblommor visserligen …

 

 

 

 

 

 

 

… men sedan blev det allvar.

Efter en stund började hon till och med undra om insekterna fattar vilka vackra världar de faktiskt kravlar omkring i.

 

 

 

 

 

 

 

Till sist lyssnade hon bannemej intresserat när jag berättade att detta lilla träd  har bjudit på äppelpaj. En väldigt god äppelpaj.

 

Hon höll med om att björkar är väldigt intressanta träd …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… men sa att hon föredrog chockrosa.

Jag är inte förvånad

… eftersom jag själv föredrar jag det här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och

i somliga stunder

föredrar jag

det här…

Annonser

Comments (2)

Fotogalleri

Sticker upp näsan ovanför vattenytan för att konstatera att det är väldigt lätt att bli sittande i det förgångna när det finns ca 870 000 fotografier som talar till en.

Trevligt nog finns det svenska motsvarigheter också (som jag tror att jag har länkat till förut).

Kommentering av

Så länge sen

… jag hade tid att jobba med kära romanprojektet att det är ett projekt alldeles i sig självt att komma in i det igen. God hjälp i detta arbete har jag dock av insikterna som beställningsjobben skänkt. Andas lugnt och var metodisk:

1) Skissa strukturen; 2) skriv (en mening i taget); 3) sammanfatta varje färdigskrivet kapitel = släpper fram de fria associationerna = upptäckten av trådar som förtjänar att utvecklas eller strykas; 4) korrigera texten; 5) gå vidare.

Comments (5)

Österut igen

Känner mig märkligt hemma bland höstbilderna som Sleepwalking in Tokyo bjuder på. Och som alltid på höstarna vaknar genast min resfeber och gör mig sjuk av längtan bort härifrån. Trots att det fortfarande stundar sommar här hos oss.
Fly, flyg, flykta, flukta, fula fly.

Kommentering av

Jomen

Göteborgsvarvet gick av stapeln utan mig. Gråt tandagnisslan snörvel och snyft. Men syrran sprang desto mer. Hon putsade sin tid från förra året med 16 minuter. Inte så lite det! Särskilt inte som hon varit förkyld och inte kunnat träna så mycket som hon hade tänkt. Skala potatis är lätt, skala 16 minuter från sitt personbästa är en hjälteinsats.

Saker jag gillade med årets varv:
* Alla vägbyggen med avspärrningar rakt ut i motorleder och dylikt: det höjde adrenalinnivån till vansinnigt intressanta höjder när man skulle försöka ta sig fram i tid till överenskommen plats för att kunna heja och hurra och klappa för syrran.
* Syrrans pigga och hurtiga steg när halva loppet var sprunget.
* Folklivet. T.ex. mannen som satt på räcket till Göta Älvbron och applåderade de förbispringande med uppmuntrande rop, ”Det ser fint ut!”, ”Det ser bra ut!”, ”Övertygande!”. Ibland gav han också de allra tröttaste en vänlig klapp på axeln och försäkrade dem om att ”det ser bra ut, vännen!”.
Är detta samma Göteborg där folk skjuter varandra på öppen gata var och varannan dag?

Saker jag inte gillade med årets varv:
*Olyckorna som skedde i svängen in framför tv-huset. Av någon outgrundlig anledning hade en sadist eller dumskalle, svårt att veta vilket, asfalterat ett lagom försåtligt berg mitt i stenläggningen. Dessutom hade vederbörande monterat en fyrkantig metallbricka högst upp i asfaltberget, samt försett brickan med upp- och utskjutande kanter. För säkerhets skull liksom. Jag såg flera stycken snubbla på fällan, men det allra värsta var den stackars kvinnan som stupade raklång över hindret, landade på ansiktet med en otäck duns och blev liggande orörlig en lång stund. När hon äntligen klarade av att ta sig upp på fötter igen var hon blodig i ansiktet och hade slagit ut en tand. Hoppas att arrangörerna och/eller Gatukontoret tänker stå för hennes sjukvårds- och tandläkarkostnader. Är det inte tillräckligt svårt att ta sig banan runt utan att behöva oroa sig för den sortens sabotage längs sträckan? Vad blir det härnäst? Fallgropar? Minor? Björnsaxar? Sedan hände det även en del andra otrevliga och blodiga olyckor i den där kurvan, men de kan ha berott på trängseln som rådde.
Kanske var det bra att man inte sprang trots allt …?

Och som det nu var såg jag en massa trevliga (o)åskådare, bland annat den här.

Andra bildintryck från varvet:

Finns inget som lite tyll när man vill känna sig fin en lördag.

Man kan vara i farten på olika sätt. Och åt olika håll.

Syns inte så bra på denna svårt komprimerade bild, men där och då var det ganska fint, sättet som nya pariserhjulet hojtade ”go” åt alla som hade några hemska backar kvar före mål (uppför hela Avenyn är t.ex. en sirapsseg mardröm).

Och så ett sista foto, som är lite extra kul eftersom Kära Hjärtat är med på bild. Trots att han stod bakom mig.

Comments (6)

Inspirationen

… slog till när jag var på bokföringskursen senast. Inte första stället jag skulle ha gissat att den låg och lurade på, men det gjorde den alltså. I en alldeles särskild kombination av ljus och (tykna) attityder. Det klack till i skrivarfingrarna och jag fick verkligen anstränga mig för att sitta kvar lektionen ut – när allt jag ville var att rusa hem och trampa igång datorn.

Det är alltid trevligast att skriva under inspirationens insegel men oftast får man klara sig den förutan. Såvida man inte aktivt söker upp den och ertappar den mitt i en underbar fotosamling från Dublin.

Kommentering av

Carlotta

I Gotlibs bilddatabas kan man hitta mycket intressant och inspirerande ur det förgångna. För egen del blir det massor av gamla fabriksbyggnader. De är så märkligt vackra och mystiska att fantasin omedelbart lägger in högsta växeln.
Men finast och allra mest fascinerande är människoporträtten. Kan nästan inte slita mig från Familjeporträtt och dess underbara ansikten och miljöer. Särskilt ett fotografi har etsat sig fast i minnet: ”Mor och far och lillebror för 55 år sedan. Fågeln blev 19 år.”

Fler människor med historiens vingar på sina ryggar här, här, här och här.

Kommentering av

« Newer Posts · Older Posts »