Archive for idiotkroppen

Så gott det går

I dag har jag ätit pannkakor. Det kan man inte göra för ofta.

Men mest har jag sovit. Så är det.

Så fort jag börjar orka hålla mig vaken igen är det två böcker som väntar på läsning: En dåre fri av Beate Grimsrud och Till offer åt Molok av Åsa Larsson.

 

Annonser

Kommentering av

Detta måste vara en bra dag

… för i dag kan jag bara hitta 3 saker som gör mig nervig:

1. Människor som vill sticka mig med nålar. Eller ännu värre, som vill lära mig hur jag själv sticker mig med nålar

2. Oersättliga mattelärare som sticker på semester när jag behöver dem som bäst

3. Människor som vill mig viktiga ting – och ringer från hackiga mobiler som sticker hål på samtalet. (”…så då räknar jag med att du [hack] senast [hack] så att [hack]…”)

 

Tur att jag precis hittade Rebekka Karijord och hennes musik som är så vacker och lugnande för nerverna att det nästan gör ont (om man inte blir störd av den deppiga animationen – men då är det bara att blunda och lyssna desto bättre)

Kommentering av

Vad gör man?

När man är så trött och less på allt att man knappt orkar andas, då, har jag kommit på, hjälper det att göra något helt annat än det man brukar göra. Som i förrgår, till exempel. Då blev jag jagad av en älg. Det brukar jag inte bli. Det var till och med första gången.

Älgskallen stod mitt på cykelbanan i skumrasket och vägrade flytta på sig. Det skulle ha blivit för långt att cykla tillbaka och ta en annan väg. Alltså gjorde jag det som jag visste var en urdum flört med katastrofen. Jag cyklade förbi. Allt för att bryta enformigheten, antar jag.

Kändes bra. Adrenalinkicken höll sig kvar i kroppen en bra stund. Det är nästan så att jag skulle kunna bli beroende av sådana. Så därför var det väl på sätt och vis bra att det inte var något av dessa löjligt fromma lamm jag mötte.

Comments (2)

I samma anda

 

Efter att ha varit på Sahlgrenska och blivit hanterad med nålar och plåster som sätter sig fast elakare än en alien (jupp, vi såg på Prometheus i går), kändes det rätt att bege sig till Botaniska för att koppla av en stund bland deras kaktusar.

Det var bara att följa pilarna

 

… och sedan att kliva på i stugan. Det bjöds en stol men jag avstod, behövde ingen skinkpunktur just då …

 

 

Var dessutom oartig och tackade nej till retningar i halsen:

 

 

… och till ilningar i tänderna:

 

 

Efter diverse adjön begav jag mig dit där regnet hängde i luften

 

 

… men allra mest hängde blåregn.

 

 

Mina kläder förblev torra men i parken var det tillräckligt blött för att ett skepp skulle ha sjunkit …

 

 

Ändå var det inte ett fartyg framsnickrat ur guldträd, sådana som har lättare än andra att gå till botten, tunga och förgyllda som de är.

 

 

 

Tunga och förgyllda som de är har de också lättare än andra för att falla i skogen. Så jag tog mig i akt.

 

 

Men inget föll. Allt var tyst.

 

 

Allt var tyst.

 

 

Kommentering av

Superdeppigt

Blev nyss tvungen att tacka nej till ett sommarjobb som jag verkligen ville ha. Det var hälsan som kom i vägen. Ibland gör den verkligen skäl för sitt namn, Idiotkroppen.

Får trösta mig genom att skriva desto mer.

Comments (2)

Vantar och långkallingar

Första juni, och det var vad jag hade på mig när jag kastade mig upp i sadeln. Vantar och långkallingar. Inte bara , förstås, jag hade cykelhjälm också. Kallt var det hur som helst. Och blåsigt. Men jag fick i alla fall ha Skatås alldeles för mig själv. Nästan … kanske för att det var fredag och ganska sent. Motionerad blev jag likväl.

Sedan var det meningen att jag skulle fortsätta skriva på novellen som jag dragit igång med tidigare under dagen, men Game of Thrones kom emellan. Stundtals är det en jobbigt köttig serie, men samtidigt är den alldeles för bra för att jag ska låta bli att beglo den.

Stackars mini-pc:n som blev bortglömd i arbetsrummet och som övergivet flimrade med sin lilla blå lampa när jag upptäckte den i mörkret. Bättring, genast. Eller imorgon. Då fortsätter jag jobba på min historia om kvinnan som sprang ikapp sig själv.

Comments (2)

Nu har jag varit modig igen

Syftar inte på att jag i dag har vågat mig ut utan solglasögon (blåtiran är visserligen kvar men jag orkar bannemej inte bry mig längre) utan på det faktum att jag på min hemsida vågat slänga upp det preliminära Kapitel 1 ur min roman (den som just nu vilar sig lite grann medan jag skriver färdigt en helt annan roman).

Hur som helst, att skriva en roman är en känsloladdad historia. Känner bara alltför väl igen mig i den här mannens kreativa resa – fast för egen del hoppas jag förstås slippa fastna i ”Insane Lunatic”-stadiet.

Kommentering av

Older Posts »