Archive for konst

Tempus fugit

Hoppsan vad den hinner gå, tiden, när man har fullt upp. Det har inte blivit så mycket Captain’s-log-stardate-si-och-så-ande på sistone. Beror på att det är så mycket datorsittande varje dag att det liksom inte känns riktigt orkesamt att dessutom föra bok över denna oändliga rymdresa.

Tre timmars eget skrivande och tre timmars spökskrivande, allt vid skärmen. Efter det pallar man änna inte så mycket mer än teckning, musik, matte och motion. Och film förstås.

Just nu är alla ledighetsstunder fyllda av bakom-kulisserna-skivorna till Härskarringen. Tror att det sammanlagt måste vara ännu fler timmars häpnadsväckande så-här-gjorde-vi-information än vad det är spelfilm (de förlängda versionerna inräknade).

Ruskigt imponerande att se hur oerhört mycket arbete, tålamod och engagemang som ligger bakom detta filmprojekt som dessutom pågick under ganska många år. Alla inblandade är i mina ögon ännu större hjältar än de som skildras i filmtrilogin. Enligt uppgift var det 3 000 personer som jobbade bakom kulisserna, varav 300 var designers. Alla dessa människors envisa optimism och noggrannhet är något som jag hoppas att jag alltid kommer att kunna minnas närhelst jag sitter där med mina egna små pytteprojekt i jämförelse och våndas över att jag inte tycks komma någonvart.

”Chip away, chip away!”, det är vad jag börjat säga till mig själv när de djupa suckarna hotar att bli för många. För det är vad de två ljudkillarna i efterproduktionen till Härskarringen sa när de såg hur mycket tramp, rustningsskrammel, vapenklangande, stånk och dunsar de skulle behöva lägga på i en enda liten sekvens. Chip away, chip away. Och så satte de igång. Andemeningen: En liten bit i taget så blir det färdigt till slut.

Bland alla inblandade i Peter Jacksons filmiska stordåd fanns Alan Lee och John Howe. Deras teckningar och målningar kan man sitta och titta på tills man är icke mer.

Däremellan kan man läsa. Fick fatt i Annika Bryns Brottsplats Rosenbad: befriarna och upptäckte därmed en helt ny författare att gilla.

Moget, intelligent och välskrivet. Så nu väntar jag på att biblioteket ska hosta upp de två andra av Bryns deckare. Under tiden läser jag Chuck Palahniuks Diary, precis lika säregen och fängslande som alla hans andra böcker.

Annonser

Comments (3)

Skärpning på basalnivå

Vad tror jag egentligen, att nån ska GE mig tid för eget skapande? Ha! Kiip driiming.

Absolut inte fel att ta födkroken på fullaste allvar – definitivt och totalt tvärtom! – men allvaret måste även få gälla mina egna alster. De måste också få av min tid och mitt engagemang, annars blir jag spattig.

Problemet är förstås att arbetsdagen alltid inleds med det som är andras … och sedan är det förbålt svårt att stänga av och dra igång med ett helt annat flöde, nämligen det egna skrivandet. Och att vända på steken och inleda arbetsdagen med det som är eget är ännu värre. För då varken vill eller kan jag sluta grubbla på karaktärerna, språket, strukturen, logiken och allt det andra som hör till.

Den enda lösningen torde vara att upprätta ett fast och beslutsamt schema och sedan följa det till varenda liten punkt och pricka. Som om man gick i skolan igen. På den tiden hade man ju inga som helst problem med att kompartmentalisera (älskar det ordet!) så varför skulle man inte kunna klara det igen, bara man följer ljudet av klockan som ringer in och ut till lektion?

Hur sa? Gillar jag inte regler och rutiner? Tuff luck.

Från och med nu är det lektion i födkrok mellan klockan si och så, och när den stora visaren står på x och den lilla visaren står på y är det dags för de egna projekten att börja spira.

Häpp. Så får det bli.

I morgon föds jag på nytt.

Förmodligen inte som sandkonstnär. Men ändå …

Comments (2)

En ytlig dag

I dag besökte jag Sarah Salways blogg och blev väldigt förtjust i Ifan Bates omslag till hennes Tell me everything (nedrullning krävs).

Så snart min egen roman blivit klar skulle jag sannerligen inte ha något emot ifall en Ifan Bates designade dess omslag. Minsann.

Om man strosar runt i bokhandelsbutikerna utan att veta exakt vad man är ute efter så är det allt bra mycket som hänger på just bokomslagsdesignern. Hon eller han måste ha fått till bokytan så bautabra att man som kund obevekligt dras in i dess kraftfält och åtminstone tar upp boken i händerna och undersöker om den kan tänkas vara något för lässugna stunder.

Ett axplock av bokomslag som skulle ha ropat till mig ifall jag planlöst irrat omkring bland butikshyllorna. ”Hallå! Du där, kom hit ett tag så får jag snacka med dej!”:

Christine Van Bree

Rodrigo Corral

Gregg Kulick

Gregg Kulick

Okänd

John Gall

Royce M. Becker

Rodrigo Corral

Pentagram

Peter Mendelsund

Keith Sheridan Associates

Fler bokomslag hittar man här. Bland annat.

Kommentering av

Så mycket ord just nu

… att massor av bilder behövs. För balansens skull.

Bilder som dessa, med ödesmättade inslag.

Som dessa, med historiens vingslag.

Som dessa, med djuriska anslag.

För att inte tala om hur fascinerande det är att se konstnären i arbete (med ljudet avstängt för bästa närvaro och effekt).

Dessutom skulle jag vilja kunna det som Jonas Darnell kan. Och visar i Philofix (03:35-04:04 och 07:30-09:11).

Okej, slut för i dag. Solen väntar. Inte hur länge som helst.

Kommer jag förresten att få mardrömmar av dessa ljud? Förmodligen. De får mig att rysa. På ett förväntansfullt sätt. Konstigt.

Kommentering av

Precis det som inte fick hända

… hände. Boken som skulle förvandlas till svenska var så knövlig och bakvänd att allt tog mycket längre tid än det skulle. Mycket längre tid. Hysterisk jobbstress och fysiska svajigheter som följd, lika säkert som fågelskit på en parkbänk.

Nu är i alla fall texttransformationen ur världen, men svajigheterna är kvar. Naturalmente. Det var ju förbjudet att pressa sig. Absolut förbjudet.

Totalt eländigt har det dock inte varit. Har bland annat besökt Sjömagasinet och för första gången i mitt liv begripit att ordet ”mästerkock” faktiskt betyder något i verkligheten. Är egentligen noll intresserad av krubb och dess tillagning, men plötsligt inser jag att det finns rätter som utan överdrift kan jämföras med musikkompositioner, tavlor och andra konstverk. Maten som serverades var så vacker att man först inte ville äta den. Sedan var den så god att man inte ville sluta äta den.
Dessutom var miljön häftig och serveringspersonalen jätterar. Och skicklig och kunnig och en massa andra bra saker.


(Som tur var det ingen som åt denna stiliga kvastfening.)

Kommentering av

I gömmorna

Vad glad jag är att jag har kvar (nästan) alla gamla skrivböcker som jag klottrat i, texter såväl som bilder. Därför att: I det halvbegagnade blocket som jag tog med ut i dag för att teckna av hästar och kråkor och annat så hittade jag en massa övningar från en skrivarkurs som jag gick förra året – bara för att jag var i desperat behov av att få umgås med likasinnade och få lite trimmade och fräscha blickar på mitt arbete. De nya skrivarkompisarna var supertrevliga men kursen i sig kändes som en besvikelse av stora mått. Just då. Märk väl. Just då.
Tyckte att kursen gav mig noll och intet, och att allt som jag åstadkom inom dess ramar var skräp, nonsens och blahablaha.
Men i dag när jag bläddrade i det halvfyllda anteckningsblocket och hittade allt jag skrivit så kändes det plötsligt som om läraren gett oss idel bra och nyttiga övningar. Obegripligt att jag för drygt ett år sedan kunde sitta där i kurslokalen och tycka att det var suck-vad-trist och pust-vad-oinspirerande att på fem minuter tvingas beskriva ”Annika, 28 år” utan att formulera det hela som ett signalement, samt att på fem minuter berätta vad som händer när ”Det ringer”. Eller att på fem minuter skriva en berättelse där ”gata”, ”kälke” och ”tomat” ingår. Eller att på fem minuter skildra ett möte mellan Erik 60 år och Patrik 15 år.

Det är ju jättebra övningar! Inte ett dugg trista. På fem minuter hinner massvis av saker utspela sig mellan papper och penna …

Därmed inte sagt att det var något anmärkningsvärt med det jag åstadkom. Men det var speciellt, eftersom det var helt annorlunda saker än de jag brukar spotta ur mig. Så, därför me like.

Så här tyckte jag till exempel att Annika, 28, ser ut:
Hon kollar på klockan. Två kilometer på 8,43. Det är alldeles för långsamt. Öka! Hon vänder blicken mot marken, mot sina joggingskor på tok för stora för en kvinna. Ser dem röra sig allt snabbare. Ser dem mynna ut i pinniga ben, så långa att hon knappt får dem med sig. Öka! Den stickade mössan halkar runt på hennes svettiga huvud. Bort med den! Släng den! Låt vinden kyla den kala skallen. Andedräkten som ett väsen framför munnen. Öka! Klockan på armen går och benen trummar. Där, där är målet! En mil på 42 minuter … Det räcker inte. Vidare! Spring vidare! In i det okända.

Och detta tyckte jag mig höra när det ringde:

– Hej, jag heter Peter och ringer från ”Bli med mobil punkt nu”. Jag undrar om du…
– Ursäkta, men var är jag?
Frågar jag.
– Vadå var är du? Du är väl hemma …?
– Inte som det ser ut, svarar jag.
– Var är du då? frågar han och låter plötsligt lite stram på rösten.
– Det är ju det jag undrar. Vänta lite ska jag gå och kolla om det står nåt namn på ytterdörren.
– Hallå? säger jag när jag kommer tillbaka. Peter, är du kvar?
Det är han inte. Jävla telefonförsäljare.

Här kände jag för att lägga in dagens teckning (enligt min nya föresats att göra en teckning om dagen). Men jag avstår. Trots att bilden får mig att skratta. Eller kanske just därför.

Eller också beror det på att folk för nästan 18 000 år sedan verkligen visste hur man tecknar och målar.

Kommentering av

Om man skulle försöka vara den man är…?

Hyser gränslös beundran för alla som kan skriva sina berättelser från start till mål utan att passera planeringsstadiet. Skulle så gärna vilja behärska den konsten. Det måste vara spännande att varje dag kunna låta sig överraskas av sina karaktärers påhitt, repliker och sinnestämningar. Författare som skriver på det sättet – rakt upp och ner – brukar vittna om att det angreppssätet hindrar dem från att tröttna på sina projekt, vilket i sin tur borgar för en frisk och fräsch text skapad ur idel inspiration och stundens glada infall.
Det är den sortens lycka jag själv skulle vilja smaka på, och därför har jag under årens lopp gjort upprepade försök att jobba på det viset. Men varje gång slutar det med att det inte blir något slut. På något underligt sätt lyckas jag alltid villa mig iväg från den finfina idén jag ursprungligen hade och sakta men säkert skriva mig fram till obegripliga stickspår och vilda associationer som obönhörligen rinner ut i tomma intet.
Hver gang.
Senaste novellen inget undantag. Den slet jag med i drygt två veckor innan jag var tvungen att välja mellan skallighet (frustrerat hårslitande) och kapitulation. Båda alternativen var lika trista: vintern är snart här och då behöver man hålla sig varm om öronen, plus att huvudpersonen i novellen var en karaktär jag verkligen gillade. Lösningen blev att börja om, att rakryggat acceptera att min egen arbetsglädje kommer ur struktur och inte ur lösryckta pusselbitar hur skojiga de än är.
För att jag ska lyckas segla ett skrivprojekt i hamn måste jag helt enkelt veta vilka berättelsens karaktärer är, på vilket sätt de hör ihop med varandra och vad det är som driver dem framåt (bakgrund, drömmar, mål). Först därefter kan jag kasta in dem i handlingen och börja knattra ner deras äventyr.
Det är ungefär där jag är nu. Jag har rebootat min novell. Scenen är riggad och karaktärerna har börjat snurra runt kring varandra. Och nu när jag vet vart de alla är på väg kan sträckan dit gärna få överraska mig med oväntade vindlingar om den vill. För om en krök eller backe skulle råka slinka med som inte hör hemma i berättelsen så kommer planeringsfasen att hjälpa mig upptäcka det i raderingsfasen (eller redigeringsfasen som många kanske hellre kallar den).
Ahh, äntligen har något som liknar arbetsro åter infunnit sig. Förtjusande.

Och skulle jag behöva pausa från skrivandet är det en lätt sak att surfa in på SVT Play och titta på K-specialprogrammet om konstnären David Hockney. Ujujuj, vad jag gillar honom och hans tavlor, särskilt målningarna från Yorkshire.

Kommentering av