Archive for spökskrivare

Tempus fugit

Hoppsan vad den hinner gå, tiden, när man har fullt upp. Det har inte blivit så mycket Captain’s-log-stardate-si-och-så-ande på sistone. Beror på att det är så mycket datorsittande varje dag att det liksom inte känns riktigt orkesamt att dessutom föra bok över denna oändliga rymdresa.

Tre timmars eget skrivande och tre timmars spökskrivande, allt vid skärmen. Efter det pallar man änna inte så mycket mer än teckning, musik, matte och motion. Och film förstås.

Just nu är alla ledighetsstunder fyllda av bakom-kulisserna-skivorna till Härskarringen. Tror att det sammanlagt måste vara ännu fler timmars häpnadsväckande så-här-gjorde-vi-information än vad det är spelfilm (de förlängda versionerna inräknade).

Ruskigt imponerande att se hur oerhört mycket arbete, tålamod och engagemang som ligger bakom detta filmprojekt som dessutom pågick under ganska många år. Alla inblandade är i mina ögon ännu större hjältar än de som skildras i filmtrilogin. Enligt uppgift var det 3 000 personer som jobbade bakom kulisserna, varav 300 var designers. Alla dessa människors envisa optimism och noggrannhet är något som jag hoppas att jag alltid kommer att kunna minnas närhelst jag sitter där med mina egna små pytteprojekt i jämförelse och våndas över att jag inte tycks komma någonvart.

”Chip away, chip away!”, det är vad jag börjat säga till mig själv när de djupa suckarna hotar att bli för många. För det är vad de två ljudkillarna i efterproduktionen till Härskarringen sa när de såg hur mycket tramp, rustningsskrammel, vapenklangande, stånk och dunsar de skulle behöva lägga på i en enda liten sekvens. Chip away, chip away. Och så satte de igång. Andemeningen: En liten bit i taget så blir det färdigt till slut.

Bland alla inblandade i Peter Jacksons filmiska stordåd fanns Alan Lee och John Howe. Deras teckningar och målningar kan man sitta och titta på tills man är icke mer.

Däremellan kan man läsa. Fick fatt i Annika Bryns Brottsplats Rosenbad: befriarna och upptäckte därmed en helt ny författare att gilla.

Moget, intelligent och välskrivet. Så nu väntar jag på att biblioteket ska hosta upp de två andra av Bryns deckare. Under tiden läser jag Chuck Palahniuks Diary, precis lika säregen och fängslande som alla hans andra böcker.

Annonser

Comments (3)

Skärpning på basalnivå

Vad tror jag egentligen, att nån ska GE mig tid för eget skapande? Ha! Kiip driiming.

Absolut inte fel att ta födkroken på fullaste allvar – definitivt och totalt tvärtom! – men allvaret måste även få gälla mina egna alster. De måste också få av min tid och mitt engagemang, annars blir jag spattig.

Problemet är förstås att arbetsdagen alltid inleds med det som är andras … och sedan är det förbålt svårt att stänga av och dra igång med ett helt annat flöde, nämligen det egna skrivandet. Och att vända på steken och inleda arbetsdagen med det som är eget är ännu värre. För då varken vill eller kan jag sluta grubbla på karaktärerna, språket, strukturen, logiken och allt det andra som hör till.

Den enda lösningen torde vara att upprätta ett fast och beslutsamt schema och sedan följa det till varenda liten punkt och pricka. Som om man gick i skolan igen. På den tiden hade man ju inga som helst problem med att kompartmentalisera (älskar det ordet!) så varför skulle man inte kunna klara det igen, bara man följer ljudet av klockan som ringer in och ut till lektion?

Hur sa? Gillar jag inte regler och rutiner? Tuff luck.

Från och med nu är det lektion i födkrok mellan klockan si och så, och när den stora visaren står på x och den lilla visaren står på y är det dags för de egna projekten att börja spira.

Häpp. Så får det bli.

I morgon föds jag på nytt.

Förmodligen inte som sandkonstnär. Men ändå …

Comments (2)

I’m your ghost

”Hur går det med ditt skrivande?” frågar de ibland, vännerna. Då måste jag svara att skrivandet som går inte är mitt skrivande utan nån annans skrivande. För jag blev ju en sån här till slut – även om jag inte befinner mig på samma glassiga och livsfarliga nivå som Ewan McGregor. Hoppas jag.

Men ÅNGEST! vad jag längtar mig sönder och samman efter mina egna texter! Måste lösa tidsaspekten. Måste skapa utrymme för mitt eget. För Tiden går och vem sjutton vet vilken timme, dag, vecka eller månad som farvälet rycker en ur sadeln? Ska man hinna med måste man agera nu. Alltid.

Tur att det finns andra som hinner färdigställa sina egna romanprojekt vid sidan om födkrokar och vardagsförpliktelser. Dem kan man beundra och låta sig sporras av. Senast lästa romanen i den kategorin är Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Visserligen tycker jag inte att den kan mäta sig med Styggelsen, men än sen? Läste den med stort intresse. Det är gott så.

Comments (7)

Faran med bra böcker

Efter en ny sträckläsning, denna gång av Min broders bok av Lars Åke Augustsson, inser jag att jag kommer att få sittsår om detta ska fortsätta. I sällskap av dylika gripande, in- och igenkännande böcker glöms måltider bort, ärenden tappas ur sikte och tiden säger ”ses” och går i dvala. Det är endast de avdomnade skinkorna som troget dröjer sig kvar.
Måste bestämt lägga alla fantastiska läsupplevelser på hyllan ett tag, inte bara för blodcirkulationens skull. Får ju inget eget skrivet om jag ska ägna hela dagarna åt att fascineras av andras skrivkonst. Fast man lär sig en hel del på det, både skrivtekniskt och faktamässigt. Visste till exempel inte vem Doris Duke var förrän i dag. Amazing.

På tal om spöken, har en författarbekant som gått och blivit spökskrivare. Nyheten fick mig först att tänka, wow, det där vore allt nåt för en sån som jag (en som gillar att skriva men inte att synas). Sen nyktrade jag till och tänkte att det trots allt är trevligast att få skriva under sina helhjärtade insatser med eget namn (även om priset är att ens nuna hamnar på en och annan sorglig bild). Nedanstående är inte min nuna men det är en kusligt bra dikt.

Kommentering av