Archive for Ur gömmorna

Fjärran sommarbetraktelse

En gammal man står vid busshållplatsen. Ser ut som om han vill mig något. Han står där i min ögonvrå.  Jag tänker gå förbi. Men han gestikulerar i trafikbruset och jag stannar.
Varför? Mager, glasögon, brun lårlång jacka som mer liknar vinter än sommar. Som är uppknäppt och visar att de grå yllebyxorna hålls uppe med ett snöre. Kraftiga skor på fötterna som ser normalt stora ut. Det övergripande intrycket är sjangserad men inte förfallen. Gles hårväxt men de bruna jackaxlarna är fulla av mjäll.
Kanske är det fråga om en excentrisk akademiker, gången i pension och nyligen utsläppt från Sahlgrenskas akutmottagning.
”Har du problem?” säger han med en röst som är för stor för hans kropp.
Jag undrar. Ser jag ledsen ut, eller syns det att jag har bristande kontakt med delar av min existens? ”Varför tror du att jag har problem?”
Han skjuter fram huvudet och griper mig om ena överarmen. Ett stadigt grepp. Jag tycker inte om det men kan inte dra mig undan, har blockerat mig själv med cykeln.
Han svarar ”För att du promenerar.” Med sin lediga hand pekar han på min röda Crescent. Sjutton år på nacken och lika gammal som min bror är död.
”Det är så vackert väder. Då är det finast att gå.”
Mitt svar duger. Han nickar och ger min överarm en klapp.
När jag går vidare ligger hans hand kvar runt min arm som ett varmt och svettigt band. Inte ens daggmasken som vrider sig på torra trottoaren kan lossa på det.
Daggmasken känns kylskåpskall och blöt – men ändå inte – när jag hjälper den in i buskjorden. Jag gräver inget hål åt den, tänker att det klarar den själv, att löven kommer att skydda från fågelögon medan den gräver.
Hur hamnade den på asfalten till att börja med? Hur kommer det sig att maskar ligger och slingrar ensamma i solen? Är de tappade ur en fågelnäbb? Varför inte upphämtade igen i så fall?
Livets alla mysterier, de gör mig tokig.

Annonser

Comments (2)